STOCKHOLM STORIES

m vänder sig om en sista gång, låser blicken i min, innan folkmassan sväljer honom.

jag försöker tänka nya tankar, eller tankar i nya banor,

- att det nog alltid kommer göra ont när vi måste skiljas åt.

att så länge det gör det, så är också längtan lika stor och kärleken bara växer.

men där står jag i den stora, kantiga avgångshallen och känner mig

rätt så liten & väldigt tunnhudad. igen.

jag sväljer och snurrar på väskan och de där tankarna i nya banor 

vill bara inte slå rot, de trasslar in sig och är alldeles röriga.

synen är dimmig av tårar och jag ler matt mot kvinnan bakom disken,

när jag föser över passet och lyfter tunga väskan upp på bandet.

samtidigt som jag känner allt det där, har jag också förnimmelsen av

att någon tar mig i handen, säger nu åker vi hitåt, allt blir ju bra, Du vet.

det är kanske papa som viskar, när jag köper en kaffe strax efter, 

för den enda låt som inte är skrapig och ohörbar där på flygplats-cafét

är dylan's don’t think twice, it’s all right.
och vart än dylan finns, finns papa. mellan gitarren, munspelet,

- & den så familjära rösten från en hel barndom,

är det som ett viskat snart ses vi och jag ler så långt in

att det når hela vägen fram till de där tankarna i nya banor.

och så landar jag också mjukt, in emellan fälten,

till en fisksoppa som är så overkligt god att det nästan är tramsigt.

jag ser minst en michelin stjärna imaginärt glimma där i papa's domäner;

det lilla, heta köket med mörk äggoljetempera på väggarna,

marockanskt golv med blekta blåbärsfläckar & otaliga kryddburkar.

jag sover i det varma vindsrummet med känslan av andra sommarnätter

för alltid kvar instoppade emellan vecken av lin & bomull.

lillasyster hämtar i morgontaxi och vi hoppar på ett tåg.

hos henne har en liten, lockig, stått i sin värld, - alldeles färdig,

med resväskan i miniformat packad i hemlighet,

väntat alldeles vid dörren i bara trosor & gummistövlar,

för allt i världen velat åka med. jag tänker att

det nog alltid kommer göra ont när vi måste skiljas åt.

men vi får också flera efterlängtade timmar tillsammans,

medan stockholmståget dundrar oss systrar upp

genom ett sverige i sin allra finaste sommarklänning.

och väl framme tar de emot, med öppna armar & drinkar på balkongen.

arbete stundar, i den mest välkomnande & vackra våning jag vet,

där vi har vars ett rum som väntar oss under takåsarna.

och så jobbar vi.

vi fotograferar & fotograferar & fotograferar, för projekt framåt.

lillasyster klämmer in en testund förevigad.

det är jag henne så tacksam. av allt den där gammaldags 

filmstjärne-vackra vännen och jag upplevt & gjort tillsammans,

finns det så förhållandevis lite fångat av oss båda,

då jag ju alltid annars är bakom kameran.

nu är det lillasyster som kisar bakom linsen, både sin egen & min;

så att jag ska få ha lite förevigat i den egna magiska boxen

med mig hem också.

jag förvånas & är sprängande stolt över hur hon,

på bara några månader, fullkomligt rusat iväg i sitt kunnande

och i sitt bildspråk. jag förvånas att jag lyckas balansera en tekopp

uppe på den höga svarta hatten som bara den gärna vill halka på sne’.
jag som allt som oftast spiller bara jag ska bära med mig

en kopp i handen mellan kök och studio.

jag förvånas inte längre alls, över hur enkelt, hur roligt, hur givande,

- & hur fantastiskt allt är, när vi är tillsammans.

det är svårt att lämna, även på andra hållet.

jag tar en sista cykeltur mellan fälten, sprider benen rakt ut i luften.

sedan tar en taxi mig en bit, flyget resten och jag landar,

djupt försjunken i en bok, tillbaka i england.

jag får syn på m, som låser blicken i min, lösgör sig ur folkmassan.

jag har än en gång nya tankar, i nya banor. han också.

men allt som är, är hur längtan får sjunka undan och jag in i hans famn.

och där står vi i den stora, kantiga avgångshallen och känner oss

hela igen & ganska tunnhudade. i det nakna av att ta emot blommor,

att le från öra till öra helt oförställt,
- & att kyssas i en vänthall full av främlingar som tittar.

jag tänker att det nog alltid kommer göra ont när vi måste skiljas åt.

jag har en slinga musik inuti, en gitarr och en röst familjär

som sjunger don’t think twice, it’s all right.

det sägs att dylan sa om den låten att
"en hel del människor gör den till någon slags kärlekssång..
långsam och lättsam. men den är inte en kärlekssång.
den är ett uttalande om att kanske kan du säga något till Dig själv,
något som får Dig själv att må bättre.
det är som om Du pratar med Dig själv."

och jag har alltid, - & kommer nog alltid, behöva prata med mig själv.

i dag är jag mycket bättre på det. jag är mjukare mot mig själv.

har kommit mig själv så pass nära, varit så ärlig,

att det mjuka nu är det mest sanna sättet.

och det är ju en slags kärlekssång i sig.

kanske en av de allra vackraste som finns.

h

image n°1 | emma shoots me (and i edit) saying hi to the morning

image n°2, 3, 4, 5, 6 & 8 | fine art prints from my upcoming little print shop
shot in the beautiful home of sara & patrik | thank you my friend for

always having believed in me, - buying one of my very first prints
all those years ago, at my very first exhibit

image n°7 | emma shoots sara & me and i edit |
find more from her own camera over at sweet safarienne |
thank you beloved baby sister for coming along,

for being you, - & for eternalising us together
image n°9 | hats awaiting the next adventure

music | bob dylan : don’t think twice it’s all right

© hannah lemholt photography

//

m turns around one last time, locking his eyes in mine,

before the crowd swallows him.

i try to think new thoughts, or thoughts in new ways.
- that it's probably always going to hurt when we must part.
that as long as it does, the longing is as big and the love just keeps growing.
but there i stand, in the large, angular departure hall and feel
quite small and very thin skinned. again.
i swallow hard and spin the bag and those thoughts in their new ways
just won’t strike roots, they entangle and are kind of a mess. 
my vision is blurred with tears and i smile feebly at the woman behind the counter,
as i shove my passport over and lift the heavy bag onto the conveyor belt.

as i feel all of that, i also have the sensation as if someone
takes me by the hand, saying
now we’re going this way, everything’ll be alright, you know.
perhaps it’s papa that whispers to me, as i buy a big café au lait after,
because the only song that’s not crackly and inaudible, at the airport-café
is dylan's don’t think twice, it's all right.
and wherever dylan is, there’s papa. in between the guitar,
the harmonica, - & the so familiar voice of an entire childhood
it’s like a whispered soon we’ll meet and i smile so far in that
it reaches all the way to those thoughts entangled.




and so i also land softly, in between the fields,
in time for a fish soup that is so good it's almost silly.
i see at least one imaginary michelin star gleaming from papa's domains;
the small, hot kitchen with dark egg oil tempera walls,
moroccan floor with faded blueberry stains & countless spice jars.
i sleep in the burning attic room with the feeling of other summer nights
forever remaining tucked between folds of linen & cotton.

baby sister e picks me up in a morning taxi and we jump on a train.
at hers a little, curly one, had been standing, in her world, - all ready
in the hallway, with her miniature suitcase packed in secret,
waiting right at the door, wearing nothing but knickers and rain boots,
wanting nothing but to come along. i think that
it’s probably always going to hurt when we must part.

but now we also get several long-awaited hours together,
as the stockholm-bound train thunders us sisters
up tru a sweden in her most stunning summer dress.
and there we are received with open arms & cocktails on the balcony.
work is approaching, in the most welcoming and beautiful flat i know,
where we have a room each, awaiting us under the roof ridges.




and then we work.
we shoot & shoot & shoot, for coming projects.
baby sister e beautifully sandwiches in a tea-time immortalised.
i am so grateful to her for that. of all the amazing things & times,
that old-fashioned movie star beautiful friend and me
have experienced, - & had together, there are so
relatively few moments captured with the both of us,
as i’m always the one behind the camera.
now it’s a baby sister who peers behind the lens, both hers & mine;
so that i'll get to have some perpetuated seconds of my own,
in my magic box to take home too.

i am surprised and bursting proud of how she,
in just a few months, has completely dashed forward in knowledge
and in her own imagery & figurative language.
i am surprised that i manage to balance a teacup
up on the high black top hat, already in itself eager to slip askew.
me, the one that spills tea all the time, having to only carry it with me
cup in hand, between the kitchen and studio.
i am not surprised at all anymore, at how easy, how much fun,
how rewarding, - & how wonderful everything is,
when we are all together like this.




it is hard to leave, in the other direction too.
i take one last bike ride through the fields,
spreading my legs straight out in the air.
then a taxi takes me part of the way, a plane the rest,
and deeply immersed in a book, i land back home in england.
i spot m, locking his eyes in mine, disembodying himself from the crowd.
i have, once again, new thoughts, in new ways. he has too.
but all that is now, is how longing can subside and i settle into his arms.
and there we stand, in the large, angular arrival hall and feel
whole again and quite thin skinned. in the nakedness of receiving flowers,
smiling from ear to ear unblinkingly,
- & kissing in a waiting room full of strangers looking.

i think that it's probably always going to hurt when we must part.
i have a strand of music inside. a guitar and a voice so familiar
that sing don’t think twice, it's all right.

it is said that dylan’s said of that track that
"a lot of people make it sort of a love song.. 
slow and easygoing. but it’s not a love song.
it’s a statement that maybe you can say something 
to make yourself feel better.
it’s as if talking to yourself."

and i have always, - & probably always will, have to talk to myself.
today i am so much better at it. i'm much gentler with myself.
i have come so close, even closer, to myself. have been so honest,
so that the gentle now is the most true way.
and that's a kind of love song in itself.
perhaps one of the most beautiful ones there is.


x,


h

FROM the FORGOTTEN FILES | BALI BLUES

medan jag börjar arbeta i dag lyssnar jag på en podcast.

de pratar om bali och jag påminns om de mappar jag,
i mitt fortsatta sorterande av kraschade hårddiskar,
satt och log över innan helgen. tänker att de får bli nästa
att dammas av och tas fram i ljuset för er.

varje fil, felmärkt och felplacerad är nu som att öppna ett kuvert

som man vet kommer att innehålla ett brev från någon saknad.
allt kommer tillbaka när fotografierna och orden vecklas ut

och plötsligt blir man påmind
om deras drag, deras språk, om stunden, med full kraft.

just de här fotografierna är från 2013
- & några av våra allra första resor till gudarnas ö.

många av er har sett de flesta av de här fotografierna innan,
men ni är också så många nya här, vilket är fantastiskt i sig.

och de här fotografierna, en bråkdel av alla bilder från bali,
stunderna & upplevelserna som de är sprängfyllda av,
äger en så stor del av mitt hjärta att ska man veta något om mig,
då måste detta vara med. deras drag, deras språk.
alla är dem små blå kuvert som vecklar ut hela världar.

jag har inte fotograferat produkter åt love warriors i år

(utöver den foto konst jag gör exklusivt för dem så klart),

så bali-längtan är svårare än någonsin. 'krigarnas' resor dit har 

varit något alldeles visst, något som är mycket svårt att sätta ord på.

jag har försökt här och där men det är som med alla riktiga kärlekar,

svåra att berätta om när precis varenda klichée plötsligt är sann.

det är en kärlek jag aldrig kommer glömma så länge jag lever, 

men också hoppas att vi får återse tillsammans snart igen.

det är en kärlek så stark att vi glömde våra rädslor,

- & att vi ens någonsin hade några. 

en kärlek som fått oss att se annorlunda på oss själva,

som ställt och besvarat varenda fråga.

så klarnar det, som det så ofta gör när det sorteras,
läggs på plats och också ses tillbaka på,
att ja, precis så är det. ska man veta något om mig
då måste det här vara med. bali. blåbär och vanilj ljuset.
precis som min tidiga ungdoms nätter. och the blues.
den som jag ofta slås av att ni är så många som verkar kunna
både läsa, - & förstå förvånansvärt väl,
mellan mina rader och bortom de blå tonerna i bilderna.
den melankoli som också förutsätter den
totala kärleken till livet.

ni som varit här sedan länge och kan läsa mellan raderna,
- & alla ni nya som precis börjat dechiffrera mitt språk,
tack för att ni är här och för alla fantastiska mail på sistone.
tänk gärna högt, jag tycker så mycket om era ord.
och fråga om ni undrar något. nyfiken ska man alltid vara.


med kärlek,


h

wardrobe is from love warriors
with the exception of my old savannah duster from spell
in image n°9 and the blue kimono in image n°11
model is amazing friend & eternal travel companion 
sara n bergman with the exception of the ones where
i happened to stick myself - image n°8, 11 & 12
(thank you for clicking the shutter there, emma & sara)
peace sign is handpainted for me by sara 
© hannah lemholt photography

//



as i start working this morning, i listen to a swedish podcast.
in this episode they talk about bali and i am reminded of the folders i,
in my continued sorting of crashed hard drives,
sat and smiled over before the weekend.
now thinking that they’ll get to be the next
to be dusted off and brought out into the light for you.

each folder, mislabelled and misplaced,
is like opening an envelope you know will contain
a letter from someone you miss.
everything comes back to you, when the photographs
and the words unfold. and suddenly you are reminded of
their features, their language.
reminded about the moment, with full force.

these photographs are from 2013,
- & some of our first trips to the island of the gods.
many of you have seen most of these photos before,
but you are also so many new readers here,
which is amazing in itself.
and these photographs,
a fraction of all my photos from bali,
the moments and experiences that they are infused with,
possess such a large part of my heart,
that are you to know me, this must be part of it.
their features, their language.

they’re all little blue envelopes 
that unfolds entire worlds.




i haven’t photographed products for love warriors this year
(in addition to the photo art i make exclusively for them, of course)
so the bali-longing is more severe than ever.
the 'warrior' trips there have been something truly special,
something that is very difficult to put into words.
i have tried every now and then, but it's like with any real loves,
hard to talk of as just about every klichée suddenly is true.
it is a love i will never forget for as long as i live,
but also one i hope that we’ll get to see again together soon.

it is a love so strong that we forgot our fears,
- & that we even ever had any.
a love that has given us a different view of ourselves.
one that asked and answered every question.




and so it is clarified, as so often is when things are sorted,
put in their place, - & also looked back on,
that yes, that’s it.
if you are to know me, this must be part of it.
bali. the blueberry and vanilla light.
just as with the nights of my early youth.
and the blues. the blues that i’m often struck by how you are
so many that seem to be able to both read,
- & understand surprisingly well,
between my lines and beyond the blue tones of the pictures.
the melancholy which also requires the
total love of life.



for you who’s been here a long time and can read between the lines
and for all you newcomers who’s just begun to decipher my language,
- thank you for being here
and also for all your beautiful e-mails lately.
think out loud, i much love your words.

and ask if you have questions.
curious, one should always be.


with love,


h