MY HEAD IS A JUNGLE

jag är där igen. arbetar så att dagarna & veckorna förlorar sina gränser,

sitter alldeles för nära skärmen & jobbar, alldeles för många timmar i sträck.

lager på lager av stickat och jag fryser ändå. jag dricker kardemumma-kaffe i pauser,

sittande på ett gammalt element vid glasverandan, tills det nästan bränner på baksidan av låren.

jag kisar och fäster blicken så långt bort jag kan, mot stilla vajande, vinternakna träd.

inne i mig är de overkligt höga palmer och brisen är varm.

för jag har huvudet fullt av djungel & brända toner.

 blicken full av lilla musan, vackrare än någonsin.

snart är vårens look book för fira satt samman och det blir en marrakech intense,

inspirerad av en favoritdoft och så klart av själva marrakech, där vi plåtade i tre intensiva dagar.

resten av världen, där utanför den inre djungeln, - är ett rum målat vitt.

det är blommor som plötsligt är sköra skelett, innan jag tycker mig ha hunnit blinka.

det är otaliga tekoppar i brokiga staplar och några få ting som väntar på ett hem.

ganska så vilsamt så. att ha, återigen, skalat av så mycket.

desto fler är intrycken. desto mer är livet.

det rymmer så mycket nu, både det tempo man kan välja att dansa runt i, i en storstad
och också alla de känslor, små uppvaknanden & stora insikter som kärleken för med sig.
den vakna kärleken, - den som har alla fönster & dörrar öppna.
en skatt i handen; även den öppen. tacksamheten ett kapitel helt för sig själv.

och så visade de sig ha oväntat rätt,

de där som läser tarot kort eller handflator,

både den white witch m träffade som tonåring, 

- & den kvinna min mamma ställde frågor om sina döttrar till,

för många, många år sedan.

vad man än tror på, eller inte, så är det en svindlande tanke det där;

att det varit meningen. att kärleken funnits där hela tiden.

att alla de där små tecknen på vägen, som är så lätta att bortförklara, eller ens förklara,
förstå-sig-på just för att man inte förstår,

- istället visar sig vara just det där som bara var en gnista av hopp,
inkapslat långt inne någonstans i,

vad det nu är, - hjärtat? själen? ryggraden?
det om att det finns någon som om gjord för en som människa.

visar sig vara att livet är vist, det tar oss på den resa vi behöver göra, innan vi hittar hem.
att det finns ett hem. att den kärlek finns, som plötsligt förklarar allt

den enda gången Du inte har en enda fråga.

tills vi ses igen,

all kärlek,

h

±

image n°1, 3 & 4 | for upcoming marrakech intense - fira s/s15 |
model : lina lindholm | hair & mua : jossi madsen
details in flatlay | sarong / shawl, bra / bikini top, bracelets,
belt & necklace are all from fira s/s15 | golden pineapple from beautiful le kiosk
peru card by favorite underwearables | golden leaves tats by flash tattoos | etc
image n°2 | i finally have the right glasses and it’s a whole new world
image n°5 | no rest for the wicked coffee cup from for good luck

image n°6 & 7 | prints from the fine art calendar we made for LW ’15 |
tassel from malene birger's brand birger 1962 | etc

image n°8 | papuan bracelet / arm piece made from one single shell is from LW,
as are the smaller shell bracelet (upcoming : s/s15)

//


i'm there again, working so that the days & weeks lose their borders.
i sit too close to the screen and work, far too many hours at a stretch.
layer upon layer of knitted sweaters and i'm still freezing.
i drink cardamom coffee during breaks,
perched on top of an old radiator by the glass veranda,
until the back of my thighs almost burn.
i squint and fix my glance as far away as i can, on the still swaying,
winter naked trees.

inside me they are incredibly tall palm trees & the breeze is warm.
as i have my head full of jungle and burnt tones.
my eye full of the little muse, more beautiful than ever.
soon the s/s15 lookbook for swedish brand fira will be put together
turned into a little story called  marrakech intense,
inspired by a favourite scent of mine, - & of course,
by marrakech itself, where we shot for three intense days ..




the rest of the world, the one outside the inner jungle - is a room painted white,
it’s flowers that are suddenly brittle bones, in what feels like the blink of an eye.
it’s countless teacups in skewbald stacks and a few treasured things; awaiting a home.
quite restful it is, that, - having, again, stripped life of its decorations
and, as it turns out, not so necessary necessities. 

the more the impressions. the more life itself holds.
it holds so much now, both the speed you can choose to dance around in, in a big city
and also all the feelings, small awakenings & great insights that love brings.
the love awake, - the one that has all its windows & doors open.
a treasure in my hand; also open. gratitude a chapter all to itself.




and so they proved to be unexpectedly right, those who read tarot cards or palms,
both the 'white witch' m met as a teenager,
- and the woman my mother asked about her daughters, many, many years ago.

whatever you believe in, or not, - it is a dizzying thought that,
that it was meant to be. that things are meant to be.
that love has been there all the time, all along somehow.
that all those little signs along the way; so easy to explain away, or even just explain,
give them make-sense as they may feel like make believe,
- that they instead turn out to be just that, that was just a spark of hope,
encapsulated deep inside somewhere,
wherever it is - in the heart? the soul? within the spine?
- that there is someone out there, made for you as an entire being.

turns out to be that life itself is wise, taking us on the journey we need before finding home.
that there even is a home. that the love exist, that suddenly explains everything
the only time you don’t have a single question.



until we meet again,
with love,

h