7.14.2014

THE CARRIER PIGEON & THE LABYRINTH












vi bodde i det där enorma, vita sekelskifteshuset
med det runda, knoppande tornrummet och nästan för många andra
större rum att gömma sig, - & försvinna i.
vi bodde i det det där vackra, gamla huset med de många,
av åren perfekt blankslitna & välvda trappräckena;
alltför lockande för att kunna låta bli att gränsla och åka ner för.

vi bodde alldeles vid skogens kant.
bara en lek bort från det mörka järnvägs-spåret med 
kantande kjolar av vita, gigantiska björnlokor,
som vi visste var giftiga och som bar förföriska vita blommor,
- & lek i hela sago-skogen, men de där låter Ni bli förmaningar.

jag var en 7 årig, rufsig pojkflicka med,
som mama fortfarande säger ett rikt inre liv,
släpandes för långt nattlinne över kökets svart, - & vitrutiga stenplattor.
jag minns doften av syren i sommarbris från trädgården,
limegröna frökapslar över stenrutor, inblåsta genom köksdörren.
det var där jag satt, som förtrollad, timme ut och timme in,
- & lyssnade på 
hjältar & monster på himlavalvet om och om

och om igen.

den lilla bandspelaren spelade upp radioteatern med grekisk mytologi.
spelade upp den och in den, djupt in i mig.
band n°2, det med theseus & ariadne, labyrinten & minotauren,
hade en alldeles speciell plats i mitt barnhjärta
och skulle visa sig bli kvar där, långt efter att
jag slitit ut rösterna på magnetbanden.










så för fyra år sedan, nästan trettio år senare, ska ariadne’s
röda tråd börja nystas upp och leda mig in i en labyrint.
leda mig till en kärlek förklädd till minotaur.
fast det vet jag inte då.

det ska ta två år innan jag ens tar tag i änden av
den där röda tråden.
jag, - & mitt liv, är någon helt annanstans.
och när jag så får en plötslig ingivelse att svara på brevet,
då börjar en resa inåt två människors mitt.
 och mot varandra.

det ska ta en dag, efter de två åren, att få svaret;

att skicka brev till Dig är som att skicka ut en brevduva.
man vet aldrig om den kommer tillbaka med svar.








 


sedan dess har det liv, mitt, som jag redan tyckte var musik, 
fått en djupare rytm.
allt har fått en rytm. det är bara så det är.
vi vet nu att vi bott bara några gator ifrån varandra i london. 
kanske har vi passerat varandra där
eller dansat på tvilling-bord på china white.
det har funnits så många punkter på vägen,
nu är de tydliga som knutar på den röda tråd som löpt genom allt,
genom två liv som plötsligt bestämde sig för att nu.
nu är det dags, - & som ledde oss, två främlingar
in i samma labyrint.

sedan dess minns jag, i allt klarare & tätare ögonblicksbilder,
delar ur mitt liv som av någon anledning blivit kvar. 
Ni vet sådär i ett speciellt fack, fast man inte
riktigt förstår varför de känns som nycklar,
eller kanske ens att man alls hade ett lås som de skulle
komma att behövas till, för att öppna upp en dag.










att veta när man hör en röst; att det där.. det är hemma.
att tillslut ses öga mot öga när man redan fallit för varandra.
att flyga; att sätta sig på ett plan mot ett bröllop med
150 människor varav man aldrig träffat en enda,
med en stor champagne-sabel smugglad i bagaget.

att få sitt liv ihop-broderat av en röd tråd,
där varenda tygbit, även de som inte passade ihop,
plötsligt alldeles klart har behövts
för att mönstret skulle bli urskiljbart.

om det ska jag berätta mer.
men kanske inte här.
Ni som undrat så fint när det kommer en bok.
den kommer. detta är vår historia.
jag hade nog inte ens kunnat fantisera ihop den
som rufsig 7 årig trollunge med än ostyrigare fantasi.
livet är rikt, både det inre och det faktiska. 



kärlek.
så var det ja, 

h


wearing a favorite dress - valley from candela | free people
bowl with the last roses from the garden
feather is handmade for me by sara n bergman
© hannah lemholt photography



//




we lived in that huge, white, turn of the century house,
with the round, budding tower room and almost too many other,
larger rooms; to hide and get lost in.
we lived in that beautiful old house with the many
perfectly timeworn & winding wooden banisters;
too tempting not to straddle & slide down.
we lived right next to the forests edge. 
just one game away from the dark railroad,
skirted with the luminous giant hogweeds 
we knew

were toxic and carried seductively soft flowers, 
- & play throughout all of the fairy tale forest,
but stay away from those - admonitions. 


i was a 7 year old, disheveled tomboy, 

with, as mama still puts it; 
an abounding inner life, dragging my too long nightgown 
over the kitchen's black, - & white checkered stone floor.
i remember the scent of lilacs in the summer breeze from the garden, 
lime green seedpods dancing over stone; blown in through the kitchen door. 
and that's where i sat, enchanted, hour after hour, 
~ & listened to ’empyrean heroes & monsters’ over and over.. 
and over again. 


the tiny tape recorder played back that radio drama of greek mythology. 

played it back and in; deep into me. cassette tape n°2;
the one with theseus & ariadne, the labyrinth & the minotaur, 
had a very special place in my infant heart 
and would prove to stay on in there,
long after i had worn out the voices of magnetic-tape.




then, four years ago, almost thirty years later,
ariadne's red thread started to unravel, leading me into a labyrinth.
leading me to a love disguised as a minotaur. 
although i didn’t know that then. 

it’ll be another two years before 
i even take hold of the end of that red thread. 
i was, my life was, ~ somewhere else. 
and when i did get a sudden impulse to respond to that letter, 
then began a journey, inwards, into the core of two people.
  and towards each other. 


it’ll be one day after the two years, to get the answer; 


sending letters to you is like sending out a carrier pigeon. 
you never know if it will come back with answers.

since then, the life, my life, that i already thought had music in it, 
has gained a deeper rhythm. everything has got a rhythm.
that's just the way it is.
we know now, we’ve lived just a few roads apart in london. 
maybe we’ve passed each other on the street,
or danced on top of twin tables at china white. 
there has been so many points on the way,
now pointed knots on the red thread that has run through it all. 
through two lives suddenly decided & directed into a now
now is the time, ~ & that led us, two strangers, 
into the same labyrinth.


since then, i remember,
in ever clearer & more frequent instant inner images,
parts of my life that, for some reason has remained. 
you know the kind; stored like in a special compartment,
although one doesn’t really understand why they feel like keys, 
or perhaps even that there’s a lock at all;
that they’ll be needed for, to open up one day.



to know, when you hear a voice,
that this.. this is home. 
to fly;
get on plane and travel to a wedding with
150 guests of whom you've never met even 1,
with a large champagne saber sneaked into your luggage.
to finally see each other, eye to eye,
when you’ve already fallen.  


to get your life stitched up by a red thread, 
where every single piece of fabric,
even those that, at first you didn’t think fit together,
suddenly quite clearly has been necessary
for there to be a distinguishable pattern.

i’ll tell you about that. but maybe not here. 
to those of you who have written me,
who has wondered so sweetly
when will there be a book
it’ll come. this is our story. 
and i probably couldn’t even had made it up. 
not even as that disheveled 7 year old tomboy,
with the run free imagination. 
life is abounding,
both the inner & the actual.


love.
that’s it,


h






28 kommentarer:

  1. I got goosebumps drinking in your words&photography.
    Feeling so happy and excited for you right now...
    x

    SvaraRadera
    Svar


    1. .. you are such a sweetheart, rebecca ..!
      truly. always. thank you.

      x,

      h


      Radera
  2. Äntligen, äntligen, äntligen har du hittat ljuset och lyckan igen. Love is always the answer.
    Nu väntar vi bara på boken. Njut av livet nu . Det är du så värd <3 <3 <3

    SvaraRadera
    Svar


    1. tack .. & tack .. & tack .. !

      och kärlek, fina främling. :)

      h


      Radera
  3. Katten slickar på mina nyss inoljade ben. Hon stannar upp när jag säger ordet KAFFE och börjar gå runt, runt stolen. Hon ser ut att i sin iver tänka "Nu äntligen..... upp med dig..... nu gör vi oss klara för dagen!"

    SvaraRadera
    Svar


    1. stor kram till Dig & katten !
      hon vet nåt’, den ..! :)


      Radera
  4. *sigh*.....
    I would love to read more, sweet Honeypie!
    Have a beautiful tuesday, filled with a lot of magic ;o)
    again...you made me hope...thank you.
    t.

    SvaraRadera
    Svar


    1. thank you, darling t ..!
      there’ll be more. promise.

      *smiles*


      x,

      h


      Radera
  5. Åh vilken lycka finaste Hannah!

    SvaraRadera
  6. Det konstiga är att dina ord väcker både glädje och sorg i mig. Och längtan. Att hitta hem, fastän jag redan är hemma. Att hitta in i labyrinten. Och ut. Jag avundas och gläds med din saga och tänker att bara en så vacker människa som du kan uppleva magi på det sättet. Boken - den kommer jag att sluka med tårarna rinnande nerför kinderna.
    All kärlek och lycka till dig Hannah

    SvaraRadera
    Svar



    1. ... det här berör mig. rör mig.

      tack..!

      .. & allt detsamma tillbaka

      till Dig,

      h


      Radera
  7. Åh vad härligt att du äntligen funnit lyckan igen, så spännade! Jag blir alldeles varm i hjärtat av att veta att ljuset kommit in i ditt liv igen, njut av denna tiden! Tänk att man bryr sig om någon så mycket som man aldrig träffat. Du har satt ett leende pa mina läppar idag! Och du, jag ser verkligen fram emot den där boken som komma skall! Kram

    SvaraRadera
    Svar


    1. tack, goding ..!!
      vad fint av Dig..!

      glad över léendet hos Dig,
      ~ & över omtanken .. tack .. !

      kram ända dit,

      h



      Radera
  8. Så vackert, och vad glad jag blir av att se att det faktiskt är någon annan som också växte upp med dessa sagor, såhär är det, monster & hjältar på himlavalvet, lånade jag om och om igen på biblioteket som liten, det roliga är att jag har aldrig läst många olika böcker utan dessa var dom som gick om och om igen, när jag blev äldre så fastnade jag i Isfolket. Ser framemot din bok, vem vet, det kanske blir en av dom få böcker jag också fastnar för. Kärlek till dig!

    SvaraRadera
    Svar


    1. vad härligt..! jag tänkte att n å g o n
      dyker nog upp som också lyssnade
      på de där.. :) det är en riktig upplevelse
      att nu, igen, lyssna på de på kvällarna.
      jag minns i stort sett varenda ord,
      märker jag.. ljuden.. känslorna. fint !

      tack.. d e t är också fint. av Dig.
      en bok. minst EN bok.. :)

      .. & till Dig, kärleken,


      h



      Radera
  9. Line - hausthjarte17 juli 2014 10:35

    Som takk, - fordi ord alltid er rike her, fordi bildene alltid er vakre. Og fordi jeg alltid sier et ydmykt takk ut i luften, etter hvert innlegg, uten at du hører det.
    Her er min vakre opplevelse til deg, denne sangen, som takk.

    http://open.spotify.com/track/0fPPStlWRVHp4bK2lvHBTO

    Mest av alt, ønsker jeg deg kjærlighet.

    Line - hausthjarte

    SvaraRadera
    Svar


    1. .. vad vackert att Du sagt takk
      ut i luften utan att jag hört .. !

      TACK, hösthjärta..

      .. nu ska jag lyssna på musik ..

      .. & så önskar jag också Deg;

      kjærlighet,


      h





      Radera



    2. .. oj då line ..

      som sagt .. A L L T har en rytm ..

      nature boy är en av ’våra’ sånger ..
      bland annat har vi stått och gungat;
      tätt, tätt en natt på ibiza;
      när den spelades i annan version
      ut över havet & oss.


      som sagt .. kjærlighet .. då sjunger a l l t.


      takk,


      h


      Radera
    3. Line - hausthjarte17 juli 2014 13:03

      Men åh, så var det ikke så rart at jeg tenkte på denne sangen etter å ha lest om brevduer og labyrinter. Jeg har ikke lyttet til den på lenge, men plutselig dukket den opp. Her. Mellom linjene et sted.

      Alt godt,
      Line

      Radera


    4. nä, inte alls rart, bara fint ..!
      :)

      allt, allt gott tillbaka till Deg,

      h


      Radera
  10. Jag glömde att säga att jag är glad för din skull !! Förlåt... Jag tänkte bara på mig själv.

    Kram igen
    Anci

    SvaraRadera
    Svar



    1. jag hittar bara detta .. & att Du säger att
      Du är det; glad för min skull .. :)

      .. så tack, goding, hur som helst ..!


      kram,

      hannah


      Radera
  11. Inget mer klampande omkring i mörk, kall skog med stickande barr under fötterna, eller hur? det var tur att du hittade garnnystanet till slut...
    Ut i ljuset, h., och njut utav bara sjutton...
    kram EM

    SvaraRadera
    Svar


    1. garnnystan funnet.
      ute i ljuset.
      och mitt uppe i njutandet.

      :)

      tack, em ..

      stor kram,

      h


      Radera
  12. Underbara, inspirerande, lockande, glädjande ord från dig.
    Som att det sänker sig ett lugn på något sätt. Ett brusande och pirrigt slags lugn.

    När pusslet äntligen passar ihop, de där bitarna som inte verkade passa in, som ibland kan kännas som sämre versioner av bitar man redan har, eller bitar man inte ens vill ha; som inte passar in, eller de där bitarna som är gamla och nötta, och kanske syns det inte; pga de där gamla nötta och skadade bitarna, vad pusslet ska föreställa. När de plötsligt passar med varandra, bildar mening och förståelse. När det som av någon magisk kraft (det kallas kärlek sägs det) läker ihop, till en vacker; ofta både lycklig och smärtsamt på en och samma gång, bild av livet. När saker och ting "makes sense" oavsett historia, erfarenheter, själsliga ärr eller lyckliga minnen.

    När allt blir sådär precis som det ska bli och när man i själen vet att det var precis det här som skulle ske. Det var så det skulle bli. För när det sker vet man, man bara vet.

    Upphittade nystan, dörrar som varit stängda öppnas, det strömmar in en ny slags ljus. Som läker. Allt.

    Kan inte låta bli att tänka på, av någon anledning, detta citat:



    "I still get very high and very low in life... Daily. But I've finally accepted the fact that sensitive is just how I was made, that I don't have to hide it and I don't have to fix it. I'm not broken."

    Du är så inspirerande Hannah. Sådär så att jag inte tror att du förstår det själv. Faktiskt inte alls.
    För många som läser din blogg vet jag att det är just så. För mig är det så. Du, med dina bilder och dina ord, broderar ihop tygbitar med mig själv som jag inte tyckte passade ihop alls..broderade, lappade, passade ihop dem till något av det vackraste som finns. Dina ord är både inspirerande och läkande. Det där citatet och dina ord...läkande. <3 <3 <3


    SvaraRadera
    Svar



    1. .. precis så.. precis så är det.. pusslet.

      .. stort & djupt tack för Dina fina ord
      om mig, eller det jag gör här. det betyder
      enormt mycket för mig.. tack..!

      .. & citatet; det tycker jag m y c k e t om.
      också ett ’så.. precis så..’ ..

      tack.
      och mycket kärlek,

      hannah


      Radera

i love words.
and i’ll be happy to
read some of yours..
they mean a lot to me.

in any language.
big or small.

that box down there
is y o u r very own space,
here with me,
to leave an imprint ..

x, h






Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...