A YEAR IN THE LIFE OF LOVERS & WARRIORS | VOL.3

.. texten till september, i kalendern vi gjorde för love warriors,

är en kort rad ur ’presence’ av mary clemmer 

the indian summer, the dead summer’s soul.

och under min september flög vi nästan som om bakåt i tiden,

till älskade bali igen, ~ & gav just den där sommarens själ 

längre liv. jag firade min födelsedag där, med en dag & en natt

jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever.

vi begravde den där indiansommar-själen sen’,

vid en av de vackraste svenska bitar kust jag vet,

~ & ner i sanden längs dess övergivna stränder.

finaste lilla musan, belinda som trollar med hår och så jag;

kamperade några vackra dagar i ett lånat & fantastiskt sommarhus,

med skogen som granne och avlutade gamla trägolv,

kaminer & levande ljus som värld, i vilan mellan tagningarna.

det blev till fotografier för fira s/s’14 som Ni snart 

får se mer av. och vilket sätt att säga hej då till sommaren..

oktober bjöd mig en hel del motstånd; hade en del dagar 

doppade i svärta och var full av arbete & uppvaknanden.

när jag nu sitter så här, med ett bokslut framför mig,

~ & med perspektiv, vet jag att det var saker som inte hade
sjunkit in riktigt. möten & upplevelser som skulle komma att

börja lära mig stora sanningar. och sånt’ känns ju.

mitt november var ett virrvarr av tungt arbete & lätt hjärta.

det slår mig igen, när jag bläddrar bakåt nu för att summera, med

än mer kraft än de flyktiga tankar jag har si sådär varannan

dag; att jag måste försöka bli bättre på att hitta sätt att

både arbeta & leva i balans så mycket mer. för där är så

mycket frustration, både mellan raderna och alldeles utskrivet,

svart på vitt. över att inte hinna ens i närheten allt av det jag vill.

och så känner kanske alla. så kanske jag kommer känna, 

till viss del, alltid. men utöver först jätteklivet, 

~ & sedan den pågående, resan tillbaka till mig själv;

det som det inte finns något som är är viktigare än, är det 

ändå så, att vardagen måste fungera. var dag. de är viktiga.

pärlor av dagar på rad, trädda efter varandra en och en.

de ser lika ut, men bildar det vackraste av pärlband tillslut;

slitstarkt och sammanhängande vackert när man ser det på håll.

då & då och in emellan kommer ett fäste av guld, små markörer på

vägen när pärlorna glider mellan fingrarna. stannar upp vid

dem ett tag och fingrar på dem. vet att de kommer jag minnas.

jag önskar Er lycka under de sista skälvande timmarna av

detta år.. och en magiskt vacker början på det nya.

mina kinder är alldeles strama av intorkade tårar,

~ & jag har andan lite i halsen, allt medan kvällens

första fyrverkerier redan börjat dundra över himlen,

genljuda in i bröstet. jag lovar Dig, 2014, att trä

Ditt & mitt pärlband så vackert jag bara kan, ~ & jag 

hoppas att Du ska lägga det mjukt om min hals. 

Gott Nytt År, 

~ & mycket kärlek,

h

± 

image n°1, 6, 7 & 8 for & from the LW photo art calendar’14 |
model : lina lindholm | bodypaint : sara n bergman 
image n°2 & 5 | selfportraits
image n°3 & 4 for fira s/s’14 | model : lina lindholm
© hannah lemholt photography

±

.. the words belonging to september, in the calendar we made

for love warriors, is a short line from  'presence' by mary clemmer

the indian summer, the dead summer's soul.

and in my september we flew almost as if back in time,

to beloved bali once again, ~ & gave just that summer's soul a bit

of a longer life. i celebrated my birthday there, with a day and a night

i will never forget for as long as i live.

and then we finally buried the indian summer soul,

at one of the most beautiful pieces of swedish coast i know,

~ & down into the sand along its deserted beaches.

my sweetest little muse, belinda; sorcerer of hair, and i;

camped out a few beautiful days in a borrowed & completely fantastic

summer house, with the forest as neighbor and old alkalized wooden floors,

fireplaces and candles as our world, in the repose between takes.

it turned into photographs for swedish brand fire s/s'14,  that you’ll

get to see more of soon. and what a way to say goodbye to summer..

october offered me quite a lot of resistance; had some days

dipped in blackness and was full of work & awakenings.

when i’m sitting here now, with this sort of annual account before me,

~ & with perspective, i know that there were things that hadn’t

really sunk in. encounters and experiences that would

come to begin to teach me great truths. and that kind of stuff feels.

my november was a jumble of hard work & a light heart.

it hits me again, as i scroll backwards now to summarize, with even

more power than those fleeting thoughts i seem to have every other day now;

that i have to try to be better at finding ways to both work and live

in balance that much more. cause there’s so much frustration,

both between the lines and written in plain language, black on white.

over not finding anywhere near the time for all i want.

perhaps everyone feels that way. and maybe i always will,

to some extent, too. but beyond that first giant stride,

~ & then the ongoing journey back to myself;

the most important thing there is,

it’s still true that everyday life has to work.

the each and every day days. they are important.

beads of days in a row, threaded one after the other, one by one.

they look alike, but form the most beautiful of pearl strands at the end;

durable and coherently beautiful when seen from a distance.

every now & then, and in between, there are insertions of gold,

small markers en route, as the beads slip between our fingers.

i stop off by those for a while, feel them. knowing that those i will remember.

i wish you joy in these last trembling hours of this year..

and a magically beautiful start to the new.

my cheeks are all chapped by dried out tears,

~ & i actually feel a bit breathless, as the nights

first fireworks are already starting to thunder across the sky,

resonate into my chest. i promise you, 2014, to thread

the string of beads, yours & mine, as beautifully as i can,
~ & i hope you'll hang it softly around my neck.

Happy New Year,

~ & much love,

h

LA CASA DROP IN

my big time favorite ry x (ry cuming) sings us ’home’

dagarna emellan jul & nyår har något visst.

för oss alla, tror jag. mina har ett sällsamt ljus som

spelar på de gamla stenväggarna; får vackra äggolje-temperan

att djupna ännu mer och baldakinen att kännas som en av
khom loy'erna vi sände upp i går kväll; med sitt vita, skira

som sätts i brand. mina & våra är än mer baluns,

med december-födelsedagar som blandas in i juldagar,

- & allt känns lite som att det består av bara fest & efterfest.

annars har jag inte många ord. mest en hel massa tysta,
och så alla önskningar för det nya året som ligger

och liksom ruvar, som om på ett guldägg.

brasa & raggsockar varvas med japansk whiskey & höga klackar.
om och om igen.
mjuka svävande khom loy'er följs av sprakande, smällande
fyrverkerier som ekar i bröstet tillsammans med små spontana tal
på överraskningsfesten för papa.
vaken, mer så än på länge blandas med djup sömn, svällande av drömmar,
och dagar som rusar fram trots att vi rör oss sakta, i mjuka kimonos
& slarviga frisyrer, mellan sömndruckna kaffekoppar
och en bootleg bob dylan cd på repeat.
dylan är d å. dammiga landsvägar i toscana;
min barndoms bilsemestrar. och dylan är n u.
i pappas blanka ögon när bob sjunger red river shore. 

det finns tid för lite ledighet. 2013 får sjunka in,
- & 2014 ligga där som ett guldägg och vänta.
allra först ska jag äntligen njuta av alla nya böcker.
först ut & uppslagen är fantastiska fotoboken svart vatten,
en 'sida av svensk kust som inte många ser', med bilder av
mikael pilstrand. bilder som tar andan ur mig fullkomligt.
{tack än en gång, fina fina kristin.} 



och australien, nu tror jag snart att vi ses,
Du har lockat och pockat på min uppmärksamhet ivrigt i år,
sänt små, men högst ihärdiga signaler. 
fast i kväll; nordiskt karga vågor, svenska surfare
& svart vatten.




med kärlek,


h

the days in between christmas and new year has something special
about them, for all of us, i think. mine has a wondrous light
playing on the old stone walls; makes the beautiful egg oil tempera
deepen in lustre even more and the baldachin feel like one of the
khom loy's we sent out last night; with its white gauziness
set on fire. mine & ours are even more celebrations, 
with december birthdays mingling with days of christmas,
- & it all feels a bit like it consists of nothing but parties & after-parties.
other than that, i don’t have many words. mostly a whole bunch
of silent ones, and all the wishes for a new year;
lying as sort of ruminating, as if incubating a golden egg.

fires & woolen socks alternates with japanese whiskey & high heels.
over and over. softly floating khom loy's are followed by sparkling,
slamming fireworks, that echoes in my chest along with small, spontaneous
speeches; held at the surprise 60's birthday party we threw my papa.
awake, more so than in a long time is mixed with deep sleep;
swelling with dreams, and the days rush forward even though we move
so slowly in soft kimonos & careless hair,
from slumbrous coffee cups and a bootleg bob dylan cd on repeat.
dylan is t h e n. dusty country tuscany roads;
my childhood road trips. and dylan is n o w.
in my father's misty glance, as bob sings red river shore.

.. and there’s time for some time off. 2013 gets to sink in,
- & 2014 gets to lay there like that golden egg, waiting.
first of all i’m finally going to enjoy all the new books.
first off, spread open, is the stunning photo book ’black water’
 a "side of the swedish coast that not many see",
with photography by michael pilstrand.
photos that take my breath away completely.
{thank you once again, sweet sweet kristin.}

australia, i think we'll be seeing eachotheer soon.
you’ve been insisting on my attention seductively this year,
sent small, but most persistent signals.
although tonight; the nordic rugged waves,
swedish surfers & black water.



with love,

h




±


print on wall image n°6 & photo image n°7 | 'midas touch' |
mua : jossi madsen | model : lina lindholm
© hannah lemholt photography


etc

A CHRISTMAS MORNING

vi vakar in julafton hängande över kanten på den nya badtunnan.

det ångar från bara axlar och färdas bubblor i glasen.

uppåt, uppåt, mot trädtopparna blickar vi, men inte en stjärna.

vi pratar om försoning och förlåtelse tills all champagne är urdrucken.

det knäpper i skogen, kanske går där rådjur, vaksamma de med.

det är som det där med att om ett träd faller och ingen ser, 

eller hör det; har det ändå fallit? säger jag. 

jag tänker att försoning kommer först, pågår inuti.

men förlåtelse måste jag fundera vidare över.

måste klura på det lite, enas alla,
medan röken och brickan med höga glas driver över vatten-ytan.
hur stor del av det hela har, när man väl tagit sig hela vägen dit att man kan
säga det på riktigt, ~ att faktiskt s ä g a det?

jag förlåter Dig.

hur tungt väger det?

jag somnar med lätt hjärta och champagne-rusig kropp.

vaknar till en julafton insvept i grå filtar. kommer på att jag köpt

tomtebloss och när jag tänder dem; när de sprakar & kastar guld,

då kommer känslan smygande som om på barnfötter.
God Jul.

we spend a devotional christmas eve watch, hanging over the edge of the new
wilderness hot tub. vapor veils from bare shoulders and bubbles travelling in glasses.
upwards, upwards, toward the treetops we look, but not a single star.
we talk about reconciliation and forgiveness until all the champagne is finished.
it creaks a little from the woods, maybe there are deer; also being watchful.
it's like the notion that if a tree falls and no one sees or hears; has it still fallen ? i say.
i’m thinking that reconciliation comes first, going on on the inside.
but on forgiveness i need to reflect further.
i gotta ponder that a bit, all agree,
as smoke and the tray of champagne flutes drift across the water.
how big a part of it all has, once you have gone all the way where you really mean it,
~ actually saying it? i forgive You. how heavy does it weigh?

i go to sleep with a light heart and champagne besotted body,
wake up to a christmas eve all wrapped in gray blankets. remember i bought
sparklers and when i light them, when they crackle & throw gold,
then comes that feeling, tiptoing as if on children's feet. Merry Christmas.




±

sparkly selfportrait in favorite attire
music : carol of the bells - barlow girl 

A YEAR IN THE LIFE OF LOVERS & WARRIORS | VOL.2

alla de lager som läggs på. med åren. med upplevelserna.

av bara livet självt. hur de kan förändra synen hos oss, av oss.

det funderar jag på när jag lägger en in-skannad gammal ’glas platta’ över 

ett av porträtten av finaste lilla musan. hur hon är alldeles samma,

men hur hon ser stark ut i skuggorna, sorgsen i ljuset.

hur det talar till mig, eller så blir det av överhuvudtaget

för att det redan talat om för mig, omedvetet,

det här. det här ska Du berätta.

ibland vet jag inte vilket som kommer först.

kanske ska jag också fortsätta berätta, i ord mer, om året

som snart är över. april var förbi, med sina första danssteg och

de lämnar vi bakom oss så, som månaden där det plötsligt 

fanns dagar av magiskt tänkande.* 

i maj dansade jag faktiskt mer, med allra finaste sara. 

eller mest hon, över mjukslitna parkettgolv, ~ & i virvlar

försiktigt mellan solkatterna, i det där övergivna, gamla huset. 
men när sara dansar, då dansar ju även jag,
även om jag sitter stilla på golvet.

jag återupptäckte min livslånga fullkomliga förälskelse

i att förlora mig bland sidorna i böcker. jag kom på, igen, hur

mycket där kan finnas att lära om sig själv och hur det 

inte är texterna vi återkommer till som förändrats,

det är vi själva. jag var både bortkopplad, ~ & sådär

fullkomligt i kontakt med livet, allt i en enda röra.

den röda tråden var att inspirationen var tillbaka. och inte

bara längre den med såriga kanter, utan den av lust. 

den rena, den som står för sig själv och bara lockar så,

pockar på uppmärksamheten tills bilderna blir av. 

i kalendern vi just skapat för love warriors, där finns en

text som hör till juni. den lyder

june is bustin’ out all over. ** 

och det är få ord som säger mycket, även om min juni.

jag var i mermaid mood och hade på något sätt kapitulerat

inför att leva en stund nere i djupen. överlämnat mig åt att jag

inte visste hur länge det skulle vara, det där som kunde 

vara både blått bråddjup och en himmel omvänd, havsblå.

juni var kontrasternas månad, mellan en midsommarnatts-dröm

med sju sorters blommor under kudden och urban djungel

med arbete i flimrande snabb takt. och så kom dagen när allt,

allt, vändes till tacksamhet. på riktigt. och så oväntad, 

slog den ner i mig som en sommarblixt, i vidöppet fält; 

tacksamheten. livet är vist. det tar oss på den resa vi behöver.

och jag kände mig så levande. jag åkte longboard på 

min barndoms gator & kastade mig i havet med alla kläderna på,

till en elvaårings förtjusta skrik och en pappa & morfars

förvånade ansikte ovanför strandrågen. 

allt för ett barns 

’Du gjorde det, honey!’ 

och ett barn långt inuti.

för en ny lust att förvåna mig själv. 

för tacksamheten i den till synes enkla,

men så svindlande, insikten av att

jag är här nu.

jag är tillbaka. 

i juli kom den så, som ett berömt brev på posten, tröttheten.

jag kan se den på bilderna nu efteråt. det var allt arbete, ~ & så

var det nog, med kloka mammans ord, att jag slappnade av till slut.

att min kropp & alla sinnen varit ute i krig. legat både sårade och

ständigt beredda, i skyttegravarna. med frivilligt nedlagda vapen.

och Ni var många, långt fler än vanligt, som delade med Er

om hur Ni mådde, när jag undrade. när jag bad också Er att

hålla uppsikt på den där väggen, inte rasa rakt in i den.

jag slogs med deadlines. påstod att jag åt dem till frukost.

egentligen var jag verkligen helt slut. men det är ju det där..

den eviga balansen när man arbetar för sig själv. att 

fånga kreativiteten när den kommer, för att den är en gåva.

och jag skapade en hel massa då, på det sätt jag kanske tycker

allra mest om, ~ lite som ett barn som ser det den har 

omkring sig som en annan värld, där allt är möjligt,

~ & ingenting är vad det verkar. 

augusti vilade sig från sol, regnade i ursinniga skurar

och lämnade sedan efter sig ett sällsamt, dovt & vackert ljus.

jag försökte också vila. men även hitta sätt att arbeta så att det fungerar.

jag kände för arbetad svart spets & gamla favorit-filmer,

gräddvit ull, ~ & för att finna någon ny musik-förälskelse.

jag sörjde sommaren lite, fast den kanske inte ens var riktigt över.

hösten var, än så länge, en melankolisk slöja; draperad över mina dagar

och jag kunde inte urskilja vad som skulle komma. jag skrev något som fortfarande

känns väldigt sant, att allt är så nytt för mig i år. däri också det vackra.

melankoli i form av en orm med fjäll av rosenblad.

man vet liksom inte riktigt vad man ska tro.

 musiken då? den som hörde till de där månaderna?
junip’s line of fire. på hög volym.

med kärlek, 

h



± 

image n°1 | a shot between takes for the LW photo art calendar ’14 |
model / muse : lina lindholm  
image n°2, 3, 4 & 5 for & from the calendar |
bodypaint : sara n bergman 
image n°6 | the last of the garden roses, shot back in july
image n°7 | july to december prints tested on my studio wall 
© hannah lemholt photography

* days of magical thinking in reference to joan didion
** quote by oscar hammerstein II, 1945


//

all the layers that are added on us. by the years. by the experiences.
by just life itself. how they can change the perception we have, are seen with.
i'm thinking about that, as i add a scanned old glass plate over one
of the portraits of my most lovely little muse. how she’s actually exactly
the same, ~ but looks strong in the shadows, sad in the light.
how it speaks to me, or how it it even got made that way; 
because it already has spoken to me, unconsciously. sayin’
this. this you should tell about.
sometimes i don’t know which comes first.


maybe i'll also continue to tell, in words more, about the year which will
soon be over. my 2013. april was passed, with its first dance steps and
we leave it at that & behind us, as the month in which there were
suddenly days of magical thinking. *

in may, i actually danced more, with loveliest sara.
or mostly, she did, over softly worn parquet floors
~ and in gentle swirls between the dazzling sun reflections on
the floor, of that old, abandoned house. but when sara’s dancing,
then so am i, even if i’m actually sitting quietly on the floor.

i rediscovered my lifelong passionate love for losing myself,
completely, in between the pages of books. i found out, yet again,
how much that can lie hidden there; to be learnt about oneself,
and how it’s not the texts we return to that has changed,
it is ourselves that has. i was both unplugged, ~ & so, so
completely in contact with life, all in one mishmash.
the common story line, for me, was that the inspiration was back.
and no longer only the kind with dolorous edges, but also the one of lust.
the pure one, the one that stands on its own, and just tempts so.
insists and persist, until the photographs comes about.


in the calendar we just created for love warriors,
there is a text associated with june. it reads

june is bustin' out all over. **

and those are few words that says a lot, also about my june.
i was in mermaid mood and had somehow surrendered 
to living for a while down in the depths. surrendered to not
knowing how long it would last, that state where all could be
both a blue precipice and a heaven in reverse, ocean blue.
june was the month of contrasts, between a midsummer night's dream
with seven kinds of flowers under the pillow and an urban jungle
with work in flickering fast pace. and then came the day when everything,
everything was turned into gratitude. for real. and so unexpected,
it struck down in me like a summer lightning in wide open fields;
gratitude. life is wise. it takes us on the journey we need.
and i felt so alive. i went longboarding in my childhood streets
and threw myself into the ocean with all my clothes on,
to an eleven-year-old’s delighted scream and a father & grandfather’s
surprised face above the beach rye.
all for a child’s

'you did it, honey !'

and for a child far inside.
for a new desire to surprise myself.
for gratitude to the seemingly simple,
but vertiginous realization that

i'm here now.
i'm back .

sure as shooting, in july it came around, the fatigue.
i can see it so clearly in the pictures afterwards. it was all the work, 
~ & probably also, in the wise words of my mother; i finally let go and relaxed.
my body and all my senses had been as if out to war. been both hurt and
constantly prepared, in the trenches. having voluntarily abandoned my weapons.

and you were many, many more than usual, who shared
about how you felt, when i asked. when i appealed for you to,
as well as for myself, - keep an eye on that famous wall,
not to plummet straight into it.
i fought with deadlines. said that i had them for breakfast.
truthfully i really was exhausted. but there it is..
the eternal balancing act when working for oneself.
to capture the creativity when it comes, because it is a gift.
and i created a whole lot at that time, the way i like the very best,
i think, ~ a bit like a child; seeing what is right around you
 like another world. one where everything is possible,
~ & nothing is what it seems.


august rested from the sun, rained in furious bursts
and then left behind a wondrous, dim & stunning light.
i tried to rest as well. but also tried finding ways to work in functioning ways.
i felt in the mood for intricate black lace & old favorite movies,
for cream-colored wool, ~ & to find some new musical crush.
i mourned summer a bit, although it might not even had really been over.
early fall was, so far, a melancholy veil; draped over my days
and i couldn’t distinguish what was coming. i wrote something that still
feels very true; everything is so new for me this year. therein is also the beauty.
melancholy in the form of a snake, with scales of rose petals.
you really don’t know what to believe.


x,


h


{and the music? the music above.
the one belonging to those months.
with the volume set to loud.
junip’s line of fire}