APERTURE

ett sällsamt vinterljus ligger över den lilla parken utanför.
så att allt som är i ljus blir bäddat i mjölkigt vitt.
havet ligger i ännu mer sällsam turkos,
alldeles stilla mot den stålgrå kanten himmel. 
det är isigt kallt mot huden men elefantgräset är spirande grönt,
växer vilt och vackert nedanför trappan till 'the nursery'.
jag tänker igen på hur fint det är med den dubbla betydelsen
för engelskans nursery. dagis. och plantskola.
knoppar som ska brista ut i blom. en skola för små träd.

i dag är den morgon när jag lämnar min son där för första gången.
en och en halv timme på prov känns som ett litet universum av tid.
och jag känner mig som om ihålig plötsligt.
jag har längtat efter egen tid. nu finns ingen längtan.
bara ett hål och inuti det vad som känns som ett ljudlöst eko.

på datorn svävar en snurrande regnbåge, invänder mot arbete.
jag gör en kopp te och försöker fånga stunden istället. just som den är.
tiden sträcker ut sig som en lat katt, randig på tvären.
en brandbil kör förbi utanför, sirenerna skär genom dov åska.
någonstans brinner det i regnet, tänker jag.
teet kallnar medan jag inväntar tiden.
vi har inte kommit ur huset i tid för något sedan han föddes.
i dag låser jag dörren utan att vänta in tiden alls.
hon får hinna i kapp mig nedför gatan.

kall och blöt möter jag en fotograf i hallen.
han har fotograferat alla barnen idag, berättar han.
jag vet inte hur han vet vems mamma jag är.
kanske säger jag det. jag är för suddig för att veta säkert.
cassius mumlar han och söker i sin stora kamera,
vrider fram till en bild och vinklar skärmen för att visa mig.
och där sitter han på golvet och tittar upp, in i kameran och in i mig.
hans lilla kropp i stickat. med lite utstående öron och sirapsmörka ögon.
hans mun är öppen och blicken likaså.
hålrummet i mig ekar som om av en avlägsen liten bjällra.
he’s gorgeous, ler fotografen och håller kvar min blick.
jag är matt, men har nog glansiga ögon.

 
en målare hjälper mig med vagnen nedför trappan.
det har slutat regna och ner över havet skickar solen silvriga spjut genom det mjölkigt vita.
och så är det ju. den där lilla himlakroppen i stickat är min apertur.
han är i sig en öppning. till världen.
genom honom glimtar jag ibland en abyss, vars djup gör mig yr.
och ändå, över alltihop, svävar en enastående ömhet.


kärlek,

h

the last photo is taken in the beautiful home of my friend
sara n bergman, by my baby sister emma.
the art on the wall is my fine art print 'private' 
- soon available in my personal print shop -
© hannah lemholt photography

//





there’s a wondrous winter light over the small park outside.
one that embeds all that is light in a milky white.
the sea is an even more wondrous tone of turquoise,
perfectly still against the steel grey edge of sky.
it is icy cold against the skin but the elephant grass is sprouting green,
grows wild and beautiful below the stone staircase towards the nursery.
i think again how lovely the double meaning is, translated to swedish,
for the english word nursery. daycare and garden centre.
buds that will burst into bloom. a school for trees.

today is the morning when i leave my son there for the first time.
one and a half hours of testing feels like a small universe of time.
and me as if suddenly hollow.
i have longed for time of my own. now there is no longer that longing.
just a hole, and inside it, - what feels like a silent echo.

on the computer screen hovers a spinning rainbow, opposes work.
i make a cup of tea and try to capture the moment. just as it is.
time stretches out like a lazy cat, striped crosswise.
a fire truck drives past outside and the sirens cut through dull thunder. 
somewhere there’s a fire in the rain, i think.to myself.
the tea turns cold while i await time.
we haven’t left the house in time for anything since he was born.
today i lock the door without abiding time at all.
she can catch up with me down the street.

cold and wet, i meet a photographer in the nursery hallway.
he has photographed all the kids today, he says.
i don’t know how he knows whose mother i am.
maybe i tell him. i'm too blurred to know for sure.
cassius he mumbles and search his big camera,
finding his way to the image. he angles the screen to show me.
and there he sits on the floor. looking up into the camera and into me.
his little body in knitwear. with his ears a bit protruding and syrupy, dark eyes.
his mouth is open and his glance too.
the hollow in me echoes as from a distant tiny bell.
he's gorgeous, smiles the photographer and holds my gaze.
i fell matt, but think i’ve got glassy eyes.

a painter helps me carry the pram down the stairs.
it has stopped raining and
the sun shoots silvery spears down the sea, through the milky white.
and that’s how it is. that little celestial body in knitwear is my aperture.
he is in an opening in himself. to the world.
through him i sometimes glimpse an abyss whose somber depth turn me faint.
and yet, over the whole, hovers an extraordinary tenderness.


with love,

h