THE MESS & THE MOMENTS

jag får syn på mig själv i midnattsspegel,
med håret på ända och matta rosor på kinderna. 

jag hör havet ända in i vårt dunkla badrum när jag böjer mig
över vasken och kupar händer med kallt vatten mot hud.

försöker vakna till inför stund av mjölk och eskimåpussar.

jag sänker ner hela ansiktet mot porslin och isande kallt vatten,

öppnar ögonen under ytan och ser

helger av tallriks-kastande och blomregns-dansande
för min inre blick, - en yra av vitt vin ända in i söndagarna. 

ser flygplatsers avfärder och ankomster,
- hur jag blir mött med buketter av vita blomster
och mörka ögon glittrande längtan.  

ser oändliga timmar kyssande på en tapas-bar
och skumbad som varade tills vattnet kallnade utan att vi märkte.

det är februari förra året i flimrande minnesfragment.

mitt hjärta fladdrar till
och jag kan inte låta bli att le mot min spegelbild,
mot henne i nyförälskad oreda.

då var timmar, dagar, veckor utan egentlig tid alls.

jag arbetade så att all tid förlorade sina gränser
och kunde vila, sittandes på ett gammalt element vid glasverandan
tills blicken blev dimmig mot vajande, vinternakna träd.

nu mäts allt i tid. en liten kropps tid. mjölk-tid och tröst-tid.

vad som kan hinnas där emellan. och vi hinner mest ingenting alls.

inte med den gamla invanda måttstocken mätt.

men med den nya, den där alldeles nästan oanvända, 

den vi inte riktigt lärt oss hur man bäst vecklar ut,

- med den hinner vi titta förundrat på honom så länge att

det där skumbadet vi tänkte dela ’medan han sover’

har hunnit kallna utan att vi märkte.

med den lär vi oss att stunderna måste tas till vara
och att saker blir ännu mer sällan än förr som vi tänkt oss. 

med den kan vi mäta nya djup och ännu högre höjder.

m säger du har ett alldeles nytt skratt, min älskling!

och i hans ögon då, ser jag ett alldeles nytt léende.

med kärlek,

h

//

i catch sight of myself in the midnight mirror,

with my hair in a mess and faded roses on my cheeks.

i hear the ocean all the way into our dim bathroom as i bend

over the sink and cup my hands with cold water against the skin,

trying to wake up for moments of milk and eskimo kisses.

i lower my entire face into porcelain and icy cold water,

open my eyes and blink below the surface

weekends of smashing plates & dancing in flower petal rain

in my mind's eye - white wine swirling all the way into the sundays.

i see airports departures and arrivals, - how i’m met up with

bouquets of white flowers and dark eyes glittering with longing.

i see endless hours kissing at a tapas bar and bubble baths that lasted

until the water cooled without us noticing.

it is february of last year flickering in memory fragments.

my heart flutters and i can’t help but smile at my reflection,

- at her in that newly in love mess.

then was hours, days, weeks, with time seemingly not existing at all.

i could work so that all time lost its borders and i could rest,

sitting on an old radiator by the glass veranda, until my eyes

became misty against swaying, winter bare trees.

now everything is measured in time.

the time of a tiny body. milk-time & lullaby-time.

measured in what can get done in between.

and that’s almost nothing at all.

not if measured with the old familiar measuring rod.

but with the new one, that almost completely unused one,

the one we haven’t really learned how best to unfold,

- with that one we have time to watch him in amazement for so long

that the bubble bath we thought we’d share 'while he sleeps'

has had time to cool down without us noticing.

with that new measuring rod we learn all over again that

the smaller the moment the more it must be seized

and that things, even less so than before, turn out as imagined.

with that one we can measure new depths and even greater heights.

m says you have a brand new laugh, my darling!

and in his eyes right then, i see a brand new smile.

with love,

h

THE STORM

det är söndag morgon och det börjar ljusna,

fast det anar man bara bakom dimgardiner & disiga fönster,

där bilen tycks pulsera fram i omgångar mellan rödljusen.

en storm rasar hela vägen från usa berättar radion.

jag halvligger i baksätet mot en stor vit kudde och en lillasyster. 

jag tycks också pulsera, i omgångar av smärta & stillhet,

med ansiktet vänt mot himlen bortom takluckan

faller tunga regndroppar & lätta vingar.

det är söndag eftermiddag och himlen är som en mjuk, grå filt

utanför de stora fönstren på 13e våningen av sjukhuset.

jag halvligger i den uppvärmda lilla poolen

med en lillasyster i höger hand och m i vänster. 

jag flyter, i omgångar av smärta & stillhet.

med ansiktet vänt ömsom mot lillasysters röst som viskar

du är på väg. du är här nu. han är på väg. han är snart här nu,

så att jag hittar tillbaka till mig själv, till nuet.

ömsom mot m som håller gasen varsamt över mitt ansikte,

viskar stay with it så att jag kommer ihåg att andas,

- & ömsom i blinkningar bakom blick av dimgardiner 

ser jag henne som mäter hjärtljud och tidsrymd.

hon säger you don’t need the gas och jag litar på henne.

med ansiktet vänt mot himlen bortom disiga fönster

och levande ljus flackande i fönsterkarmen,

faller tunga regndroppar, svävar sjöfåglar på lätta vingar.

så stiger han till ytan och bryter den, som en fridykare. 

mina skrik blir hans och de säger att jag tog emot honom,

höll honom just vid ytan, men jag kan inte minnas.

så föddes cassius. så föddes vi till familj.

detta är dagarna av delikat dekadent slummer

och nätter av sömnlöshet. dagarna av stora blombuketter 

som vissnar sig bort trötta, medan cassius växer sig alltmer vaken.

detta är veckorna av amning & barfota-dans i månljus,

av vackert trötta ögon mitt på dagen & nyfikna mitt i natten.

detta är tiden av den högsta av kärlekar, den djupaste av rädslor.

detta är den vildaste stormen av alla. och i dess öga älskar vi.

med stor kärlek,

h

image n °1| in this house we do cry over spilled milk | 

linen lace towels are by LW

image n°3 | the crown headpiece is a beautiful gift from

amazing extra auntie sara, bought somewhere in L.A

© hannah lemholt photography

//

it’s sunday morning and the break of day,

though that’s only sensed behind fog-curtains & hazy windows,

as the car seems to pulsate ahead between traffic lights.

a storm is raging all the way from the u.s the radio tells us.

i’m laying in the back seat on a big white pillow and a baby sister.

i also seem to pulsate, in bouts of pain and tranquility.

with my face towards the sky beyond the sunroof,

falls heavy raindrops and light wings.

it's sunday afternoon and the sky is like a soft, grey blanket

outside the large windows on the 13th floor of the hospital.

i’m laying in the heated birthing pool

with a baby sister in my right hand and m in my left,

i float in waves of pain and tranquility.

with my face turned towards emma's voice that whispers

you are on your way. you are here now.

he is on his way. he is almost here now.

so that i find my way back to myself, to the present.

my face towards m that holds the gas gently over my face, whispers

stay with it. stay with it, honey. so that i remember to breathe.

my face towards her that measures heart rates and space of time,

but only in flashes behind fog-curtain eyes.

she says you don’t need the gas. and i trust her.

with my face towards the sky beyond the hazy windows

and the candles flickering in the window sill;

heavy raindrops fall, seabirds soar on light wings.

and so he rises to the surface and breaks it, like a free-diver.

my screams turn into his and they say i grasped him right then,

 held him right at the surface, but i can’t remember.

cassius is born. and we are born a family.

these are the days of delectable decadent slumber

and the nights of no sleep. 

the days of big bouquet of congratulation flowers growing tired

as cassius grows more awake.

these are the weeks of moonlight breast feeding

and barefoot dancing, of beautifully tired eyes at midday

and curious ones at midnight. 

this is the time of the highest love and the deepest fears.

this is the wildest storm of them all. and in its eye, we love.

x,

h