jag har haft svårt att hitta orden. inte bara för att få dem att passa här,
utan att få dem att få plats i mig.
vill sortera tankarna som allt annat, göra som en mood board,
där allt har sin plats och de mörka färgerna blir vackra till silverkanterna.
man kan ju bli så oerhört trött på att vara liksom på insidan av sig själv hela tiden.
utöver kärleken, som är ren och spirar, tycktes det mesta mig plötsligt ha förmultnat.
hårddiskar med år av fotografier klappade ihop, gick visserligen att rädda,
men det var liksom bara grej på grej som brakade samman
eller gick sönder och det var svårt att göra annat än att försöka lappa ihop
och försöka reda i röran. så fick jag plötsligt känslan som kan dyka upp ibland,
- att allt det här kanske försökte säga mig något.
det kan kännas hur jobbigt som helst att förflytta sig när det är tungt,
att resa sig igen då, att resa. i alla fall för mig.
men så tror jag ju att livet är vist, att det ger Dig det Du behöver.
så resa var jag tvungen till plötsligt, för en fotografering.
och det kan säkert tyckas vara det allra enklaste i världen,
att få resa till paris, eller bali, eller marrakech. lyxigt därtill.
och det är det allra oftast, mest av allt själsligt, - & speciellt i backspegeln.
men är man tunnhudad är det inte alltid självklart eller enkelt.
det är det där - jag gör det ändå - som allt handlar om.
av en tillfällighet hittade jag en vacker dovt grålila skrivbok
när jag skulle köpa kaffe och frukt till resan.
på tåget plockade jag upp den och bröt den öppen,
sådär som man måste med nya böcker med oskrivna sidor.
och det fanns en så vacker igenkänning i det där,
jag fyllde den ena skrivboken efter den andra med överdrivet snirklig text,
så snart jag lärt mig skriva som barn och fullkomligt spillde sedan
tonåringens överdimensionerade känslor ut över sidorna,
så att det rann över kanterna på de där tygklädda, asiatiska dagböckerna
med drakar, - & rött sidenband för att hitta vägen.
bara några få timmar av inre & yttre resande senare var jag
sammanförd med de finaste av tjejer i paris, och våren hade hunnit före.
så blev det dagar av möten och samtal, av fotograferande, av tårar och skratt,
- & jag tror att vi tog igen samtliga tre år vi arbetat ihop, där pauser existerat endast i
form av möjligtvis en stående kaffe och en näve nötter, under dagarna i paris.
vi åt luncher & middagar med michelin stjärna i kanten. vi bodde på slott.
vi sågs åter, uppklädda, efter vars ett långdraget skumbad i drömbadkar,
varav mitt så stort att jag höll på att drunkna vid inte mindre än två tillfällen.
men paris är en alldeles egen historia.
den kommer jag tillbaka till när bilderna är klara.
i dag ville jag mest dela med mig av den där känslan jag fick medan tåget
dundrade fram mellan london och paris. den där känslan som finns in mellan de ord
jag tillslut skrev ner, med överdrivet snirklig text, i den nya skrivboken.
det där att saker måste få gå sönder, måste få förmultna,
- så att det nya kan växa på riktigt. om det ska gå att urskilja ljuset.
det där att rädda, osäkra; det är vi alla ibland.
att det är det där - jag gör det ändå - som allt handlar om.
för mig är det det som är att vandra orädd.
kärlek,
h
street | beautiful door and details from the streets of beautiful paris
model | lina dances among the bess nielsen installation of dresses in the atrium of merci
wearing arnhem kimono, fleetwood tee dress & wild ones bells from spell - all from kiss johanna
room | my heavenly bed at chateau de courcelles | thank you for knowing exactly what we needed..
mua & hair | paris / on lina : magic mini jossi madsen
music | R.E.M.’s classic walk unafraid cover by first aid kit
© hannah lemholt photography
±
i've had a hard time finding the words.
not only to make them fit here, but to get them to fit in me.
been wanting to sort the thoughts, like everything else; make a mood board,
where everything has its place and where the dark is beautiful against silver edges.
one can feel so incredibly tired at times, of being like on the inside of oneself all the time.
other than our love, which is pure and spiring,
it seemed to me suddenly that most else had mouldered.
hard drives with years of photographs collapsed,
and however much they turned out to be retrievable in the end,
it was like thing after thing kept giving out, breaking down.
and it was hard to do much else than trying to patch up, sort out & unravel.
suddenly i got that feeling that may surface occasionally,
- that maybe all of this is trying to tell me something.
-
it can feel so hard to even move when it is heavy like that,
to get up, go out. to go. at least for me.
but i also think that life is wise, that it gives you what you need.
so to go, to travel, i suddenly had to. for a shoot.
and i’m sure it can seem like the easiest thing in the world,
getting to travel to paris, to bali, or to marrakech. a luxury too.
and it is most of the time, most of all mentally & spiritually
- and especially seen in the rearview mirror.
but if you have thin skin it’s not always obvious or easy.
it's that - i’ll do it anyway - that it’s all about.
by chance, i found a pretty, matte notebook in dusted purple
when i was buying coffee and fruit for the trip.
on the train, i picked that book up and forced it open, as you have to
when it comes to those untouched books with unwritten pages.
and there was such a beautiful recognition in that,
as i would fill one book after the other with exaggerated squiggly text,
as soon as i learned to write as a child and then completely pour the
teen's over-dimensioned feelings out over the pages,
so that it flowed over the edges of those fabric-covered asian diaries
with dragons, - & red satin ribbon leading the way.
-
only a couple of hours of internal & external traveling later i was reunited
with two of the loveliest girls in paris, and spring had arrived just prior.
it turned into days of encounters & conversations, of photography, of tears & laughter,
- & i think we might have made up for three years of working together;
where breaks consist only of possibly a coffee on the go and a handful of nuts,
during the days in paris, having lunches & dinners in dishes with michelin star trimming.
we stayed at a castle. we met up in the corridors, dressed up,
after each having everlasting bubble baths in bathtubs of dreams,
of which mine so large i almost drowned in, on no less than two occasions.
but paris is a story all of its own.
i’ll come back to it when the photos are finished.
today i wanted mostly to share with you, that feeling i got as the train thundered
between london and paris. that feeling that is now in between the words i
finally wrote down, with exaggerated squiggly text, into the new notebook.
the fact that things need to be broken, need to moulder,
- for the new to grow just right. for it to be possible to distinguish the light.
it is that thing, that afraid, uncertain; is something we all are at times.
but it's that - i’ll do it anyway - that everything is about.
to me that’s what it is to walk unafraid.
with love,
h
