MY BLUEBERRY NIGHTS

the little muse for fira s/s14 : dress is their stunning ’alma’  | shell bracelet / arm piece : LW s/s14 coming soon 

en av Er skrev bland kommentarerna för ett tag sedan

kan du inte någon gång berätta mer om din resa?
berätta hur den där flickan förvandlades till den fina och begåvade människa du är idag? 

det är en otroligt vacker fråga att få sig ställd, men också väldigt svår att besvara.

vad som gör en till den man är, menar jag. vad har format Dig?

det fick mig i alla fall att fundera.
och det minne, eller minnen, som nådde mig först,
är mina ’ensamma nätter’. mina blåbär, - & vanilj nätter.
my blueberry nights. 

det fanns en tid då jag bodde runt på olika, gärna lite märkliga
små hotell och bed & breakfast-ställen.
oftast ensam och oftast inte så långt hemifrån. det var bara min egen grej,
som jag gjorde för mig och inte berättade för någon om.
dessa nätter finns utspridda i mina tonår och lite framåt.

men förvandlade det mig? jag förvandlade kanske mina tonår.
de är, hur jag än ser det, för alltid en del av min resa.

ett ställe minns, ~ & saknar jag speciellt mycket,
för  det går tyvärr inte att bo på längre.
det var en enorm, gammal före detta skola.
ett vackert gammalt tegelhus från sent 1800-tal i två våningar.
där enorma gymnastiksalen blivit vardagsrum med rymd och brasa.
gymnastik-utrustningen fanns kvar; träbommar i taket,
skavda av barn som kanske både älskat, - & fasat inför dem,
slitet inbjudande läderfåtöljer och ett massivt träbord som man
säkert kunde sitta trettio personer runt.

och så rummen. rum med namn som créme, café au lait & chocolat.
sparsmakat och helt utsökt inredda därefter. 
var man ensam i huset, som jag var de där gångerna, 
hade man tillgång till köket.. till hela magiska huset.
och som jag älskade att gå runt barfota på de svart, - & vitrutiga gamla stengolven,
få upp en stor café au lait & en skål blåbär på rummet,
innan ägaren for iväg i sin jeep från gårdsplanen;
så att gruset rök länge efter,
och lämnade mig & huset ensamma. 

de här fotografierna av vackraste lilla musan, får illustrera.
för vanilj-ljuset. för blåbärs-skuggorna.
för att jag alltid bara hade ett nattlinne med mig i väskan.
och där kunde jag sitta. på den stora sängen.
i minnet nästan självlysande i den där långa vita klänningen,
mitt i chocolat-rummet, där allt annat var dovt choklad-brunt,  
och med tunga, nästan svarta gardiner, hängande för de stora gamla fönstren
och liksom flytandes ut över trägolvet.

jag lyssnade på musik. eller så var jag bara tyst. 
där fanns ingen tv. ingen klocka.
och där kunde jag sitta. bara vara.
för att på morgonen dra gardinerna åt sidan
och se inget annat än blommande,
som om självlysande gula rapsfält, så långt ögat nådde. 
för att tassa ut i köket, där jeep-tjejen varit,
utan att ha märkts, medan jag fortfarande sov,
men på något märkligt vis ändå alldeles i rätt tid;
för varenda gång var frukostbullarna fortfarande varma och
jordgubbarna till filen bar fortfarande morgondagg.

  
det fanns en tid då jag bodde runt på olika, gärna lite märkliga
små hotell och bed & breakfast-ställen.
det var bara min egen grej, som jag gjorde för mig och inte
berättade för någon om. nu berättade jag för Er.
om en del av min resa. mina blueberry nights. 


med kärlek, 

h

all big images | fira s/s’14 mermaid life | model : lina lindholm |
dress : alma from fira s/s’14 | vintage shell arm piece : LW |
leopard blouse & skirt : fira s/s’14 | ankle cuffs by gold ordon
lips self-portrait stained by emma’s bluesberry smoothie,
and blueberry still life from the studio
caption partly referring to - & lovely soundtrack from :
beautiful movie my blueberry nights

sara has hand painted the beautiful little feather for me
   © hannah lemholt photography / fira 2014 / sara n bergman illustration




//




one of you wrote me, among the comments a while ago

couldn’t you please ever tell us more about your journey?
how that little girl was turned into the lovely and talented person you are today?

it's an extremely beautiful question to be asked, but also a very difficult one to answer.
what makes you who you are? i mean. what has shaped You ?

either way it got me thinking. and the memory, or memories,
which reached me first, were my 'solitary nights'.
my blueberry, - & vanilla nights. my blueberry nights.



there was a time when i used to check into various, preferably a little
strange and small hotels and bed & breakfast places. 
usually alone and usually not so far from home.
it was just my own thing; 
something i did just for me and didn’t tell anyone about. 
these nights are scattered throughout my teenage years
and somewhat onwards.
but did it shape me?
perhaps i shaped my teenage years. 
they are, however i choose to see it,
forever a part of my journey.


there’s one place in particular i remember - & miss a lot,
as it’s not for staying in anymore.
it was a huge, old former school.
a beautiful old brick building from the late 1800s,
where the huge gym hall had become the lounge; all spaciousness & bonfire.
the old gymnastic equipment was still there; 
wooden bars hanging in the ceiling, beautifully scuffed by children
who probably both loved, - & dreaded them, 
worn, inviting leather chairs and a massive wooden table,
where one could easily seat thirty people.

and then the rooms..
rooms with names like cream, café au lait and chocolat.
meticulously and exquisitely decorated accordingly. 
when alone in the house, as i was those times, you were given access
to the kitchen for cooking.. and the whole magical house.

and how i loved to walk around barefoot on those black, - & white checkered
old stone floors, get a large café au lait and a bowl of blueberries up to my room,
before the owner drove off in her jeep, leaving the front yard gravel
in dust that would linger, leaving me & the house on our own.


these photographs, of my most beautiful little muse, gets to illustrate. 
because of the vanilla light. because of the blueberry shadows. 
because i never had anything but a long nightdress packed in my bag.
and there i could just..sit.
on the big bed. in my memory now; almost luminous in that long white dress,
in the middle of the chocolat-room,
where everything was a muted chocolate brown, 
and with heavy, almost black curtains draping the big old windows
and as if floating out across the wooden floor.
i listened to music. or i was just silent. 
there was no tv. no clock on the wall. no time at all it seemed.
and there i could just sit. just be. 
to then, in the morning, pull the curtains aside
and see nothing but flowering, golden bright yellow fields of rapeseed.
to tiptoe into the kitchen, where the jeep-girl had been,
without me noticing, with me still asleep,
but in some strange way always just in time,
because the french rolls would still be warm and
the strawberries for the curdled milk
would still wear morning dew.



there was a time when i used to check into various, preferably a little
strange and small hotels and bed & breakfast places.
it was just my own thing; something i did just for me
and didn’t tell anyone about.  now i’ve told you. 
about part of my journey. of my blueberry nights.


x,


h

PALE SOUL

jag är blek och frusen. får plommonlila naglar i ton med febergraderna.

det låter som att någon drar fingrarna över strävt, vitt papper när jag andas.

jag har svårt med kylan. längtar bort. tycker att jag är genomskinlig.

tycker att jag är mest bara trött. en blek figur som möter mig i spegeln.

som av en slump råkar jag le. mot mig själv, precis då och egentligen inte för något,

det bara blir när jag kommer att tänka på hur jag skrivit till andra,

tänker om andra, hur jag utan tvekan ser andra,

~ de på riktigt fina orden ur master poems av leonard cohen;

“avoid the flourish.

do not be afraid to be weak.

do not be ashamed to be tired.

you look good when you’re tired.

you look like you could go on forever.

now come into my arms.

you are the image of my beauty .”

den hjälper. den här nyfunna mjukheten mot mig själv.

den som är svår att sätta ord på. som kanske inte heller ska berättas om.

det räcker att säga att jag odlar blekrosa vinter-rosor på kinderna.

att jag har ett oväntat léende som når ända in,

som kan liksom vända där inne för att den bottnar. kan le tillbaka,

där jag sitter i mitt dova lilla badrum av sten

och ser mig själv i speglade ögon.

och så kan en känsla skifta i kroppen. lyfta och göra allt lättare.

det blir en brasa och lillasyster som knackar på, med allt som behövs för att

hon ska kunna göra sin heavenly kiwi smoothie.

ett pyjamas-party. för bleka själar som behöver en kick.

kiwis, lime, avocado, almond milk, honey etc | recipe at emma’s new soulfood 

det har alltid varit lillasyster som varit i takt i köket

och den sista tiden har hon intagit mitt i studion. tömt kökslådorna

på bomull, filmrullar, stearinljus, läppstift & små saker jag inte ens kan

förklara vad de gör där, ~ & fyllt dem med kokos-socker, sugrör,

torkade mullbär, dadlar & cashew nötter, små rivjärn & silar.

köksbänken svämmar plötsligt över av färska kryddor och en korg med

grönsaker & lime. medan hon hanterar mixern med flinka fingrar, 

förlorar jag mig i ljuset som faller in över porslin & pyjamas.

och så kan en känsla skifta i kroppen. lyfta och göra allt lättare.

ett pyjamas-party. för bleka själar som behöver en kick.

kimonos som bär minnen av bali & raggsockor från fåren vid kullaberg.

en brasa och ett sällsamt snöljus. planer & provande av recept.

det har allt en takt, även för mig som är hopplös i köket.

jag är blek och frusen. får plommonlila naglar i ton med febergraderna.

men jag har en lillasyster som kommer med en vitaminkick värdig sitt namn, 

~ & snön lägger sig inte. marken är för varm. våren i den vinner.

kärlek, 

h

emma has started writing here | recipes are found there

her kimono is the painter’s daughter by LW | mine is from spell

chevron straws bought here | ball mason jars from the mason jar company

i’ve put classic words on a vintage botanical sheet | sara has handmade the little bug for me 

© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration

// 

i'm pale and frozen. get plum-purple fingernails matching my fever degrees. 

it sounds like someone stroking their hand over rough, white paper, when i breathe. 

i’m not friends with the cold. i long to leave. think i'm all transparent. 

think i'm mostly just tired. there’s a pale figure meeting me in the mirror. 

as by chance i happen to smile. against myself, right then and not really for anything, 

it’s just there, when i come to think about how i’ve written to others, 

what i’ve thought about others, how i undoubtedly see others, 

the truly beautiful words from the master poems by leonard cohen;

“avoid the flourish.

do not be afraid to be weak.

do not be ashamed to be tired.

you look good when you’re tired.

you look like you could go on forever.

now come into my arms.

you are the image of my beauty .”

it helps. this newfound tenderness against myself. 

the one that is difficult to put into words.
the one which perhaps should not be told of at all.

suffice it to say that i'm growing pale pink winter roses on my cheeks. 

and that i have an unexpected smile that reaches all the way in, 

that can turn back in there, because it reaches the bottom;
that can smile back, 

where i sit in my muffled little bathroom out of stone 

and see myself in mirror reflected eyes. 

how a feeling can shift in your body.
how it can lift and make everything lighten.

turning the day into a lit fireplace and a baby sister who comes knocking;

carrying everything needed to make her heavenly kiwi smoothie. 

a slumber party. for pale souls in need of a kick.

it’s always been my little sister who was in tune with kitchens, 

and this past time she has seized the studio one.

she’s emptied kitchen drawers of cotton, reels of film, candles, lipstick & small things

i can’t even explain what they were doing there, ~ & filled them up with

coconut sugar, paper straws, dried mulberries, dates and cashew nuts,

small graters & sieves. the kitchen counter is suddenly overflowing with fresh spices

& a basket of vegetables & lime. as she handles the mixer with nimble fingers, 

i lose myself in the stunning light, flooding porcelain & pajamas.

and so a feeling can shift in your body. lift and make everything easier. 

a slumber party. for pale souls in need of a kick. 

kimonos carrying the memories of bali and

woolen socks from the sheep of our kullaberg. 

a bonfire and that wondrous light of snow. plans & testing of recipes. 

it all has a tune, even for me who is hopeless in the kitchen.

i'm pale and frozen. get plum purple nails matching my fever degrees. 

but i have a baby sister that comes with a vitamin kick worthy of its name, 

~ & the snow doesn’t settle.
the earth is too warm. the spring in it wins.

x,

h

DANCING ON EGGSHELLS

det råder kalkfärgs feber i landet av mjölk & honung
och nu är Ni så pass många som undrat bland kommentarerna & frågat i mail,
att jag tänkte skriva ner lite om mina väggar här hemma i studion.
de är inte målade med kalkfärg, utan med äggoljetempera.

en december för några år sedan gick lillasyster, en vän, mamma & jag
en fantastisk kurs, för att lära oss att göra egen äggoljetempera.

långt upp i ett sverige med allt djupare och allt renare snö,
bort från de stora vägarna och in i djupa skogar av bara oändlighet & vitt.
förbi något som hette vekhyttan, en liten träskylt som sa milis färghus,
- & över en liten bro fanns norrgården. 
som om tiden stannat till, eller som om vi rest rakt in i en saga.
som norrgården, mellangården, - & sörgården. 
så urnordiskt. så urvackert. 

in kom vi i ett enormt trähus, stampandes vitt i hallen och bara andades ut,
- & tog in rum efter rum målade i den ena färgen vackrare än den andra.
paradoxalt nog kanske, för en som älskar vitt, har jag aldrig sett något vackrare. 
kanske är det för att äggoljetempera har målats med i över 500 år.
det finns där långt bak i ryggraden på något sätt.
så många gånger, här & på andra platser vi målat såhär; 
har jag sett den reaktion jag säkert själv bar som en öppen bok, 
den där gången när vi klev in i milis hus;
som ett enda stort léende & en enda lång, djup suck.

färgskalorna rymmer namn som 3e september, 23e januari, 7e augusti..
.. och vi vägde, blandade & målade, några magiska dagar där i milis
brasuppvärmda hus, med trägolv och otaliga lockiga fårfällar.

different views from the studio. same color. different light.




sedan dess har det liksom inte funnits några alternativ. 
det blir äggoljetempera i alla rum, i alla hus, överallt där vi rör oss i min familj.
dessutom är det så att den färg jag har här i studion,
som de flesta av Er specifikt undrar över, bara är grundfärgen.
vi kommer inte längre. för den är så förbenat vacker.
till vitt, till svart, till grönska, till det mesta..


mer så för att vi varit sugna på att prova något annat, 
fast ändå liknande, beställde jag för ett tag sedan kalklitir’s färgkarta
med sanslöst vackra toner. längre än så har jag inte kommit,
men det är säkert därför Ni undrar om det är deras palladio eller
kanske winter primo jag omger mig med.
{deras celadon primo är närmast i ton, skulle jag tro.}

lime paint color chart : kalklitir | stunning free range eggs in the studio | it gets kinda messy : mama’s hands 

sedan är jag bortskämd här i studion, det ska medges.
huset är ett soldat-torp från tidigt 1800-tal med bevarade stenväggar,
endast lagade med puts av pappas yrkesvana händer.
väggarna skiftar & böljar, viskar kanske om andra liv, 
bär definitivt upp ljuset på ett alldeles magiskt vis, - & det hjälper
äggoljetempera’n till med. säkert även kalkfärg.

sunset in the studio | little quail eggs are too tiny to make egg oil tempera with. but beautiful.




och så ligger det alltså till med färgen.
undrar om det hjälpte Er nåt’?

gå aldrig på äggskal i livet.
dansa på dem.


kärlek,

h

denim is vintage true religion
we buy our earth pigment & stuff here | lime paint color chart here
the beautiful feather is handmade for me by sara
© hannah lemholt photography / sara n bergman illustration





//



there’s lime paint fever spreading in the land of milk & honey, 
and now so many of you has wondered in comments & asked in e-mails, 
that i felt i should write something about the color of my studio walls. 
they are not painted with lime paint, but with egg oil tempera. 

a december, some years ago, baby sister e, a friend, mom & i, 
took an amazing course, to learn how to make our own egg oil tempera. 
far, far up in sweden, with snow deeper & deeper, purer & purer. 
away from the main roads and into the deep forests of just endlessly & white. 
past something called 'vekhyttan', a small wooden sign that said 'milis house of color', 
~ & over a small bridge was 'norrgården'. 
as if time had stopped, or as if we travelled right into a fairy tale. 
much like 'norrgården', 'mellangården', ~ & 'sörgården'
from astrid lindgren’s the children on troublemaker street.

so nordic. so primevally beautiful.

in we came, into a huge wooden house,
stomping white in the hallway and just.. breathing out, 
~ & taking in room after room painted in one color more beautiful than the other. 
paradoxical, perhaps, for one who loves white, i ’ve never seen anything more beautiful. 
maybe it’s because egg oil tempera has been painted with, for more than 500 years. 
it's there far back along our spine somehow. 
so many times, here and in other places we’ve painted like this; 
i’ve seen the reaction i certainly carried myself, like an open book, 
that time we stepped into milis house of color.
all one big smile & a single long, deep sigh. 

the color charts contain names like 3rd of september, 23rd of january, 7th of august .. 
.. and we weighed, blended and painted, for a few magical days, there in milis
bonfire-heated house of hardwood floors and countless curly sheepskins.

since then there’s just been no other option. 
it turns into egg oil tempera in every room, in every house,
wherever we move in my family.
and furthermore, the fact is that the color i’ve got here in the studio, 
the one most of you have specific questions about, is just the body color. 
we never get past it anymore. cause it’s so crazy beautiful in itself. 
against white, against black, against greenery, against pretty much everything.. 

more so because we were eager to try something different, but still similar,
a while ago i ordered a color chart from kalklitir,
an icelandic company specializing in natural paints,
with stunningly beautiful tones. i haven’t gotten any further since.
but their color chart is probably why you’re wondering if it’s their palladio or 
perhaps their winter primo that i’m surrounding myself with. 
{the celadon primo is closest in tone, i think, to my egg oil tempera.}

it has to be said,  i’m quite spoiled here in the studio though.
the house is a soldier-cottage from the early 1800s with preserved stone walls, 
only repaired with plaster by my father's professionally practiced hands. 
the walls shift and flow, whispering perhaps of past lives, 
carrying the light absolutely in a very magical way,
~ & in that the egg oil tempera definitely is involved..
i’m sure even so with lime paint.

and that’s what’s going on with my walls.
i wonder if it helped you anything?

never walk on eggshells in life.
dance on them.


x,


h

MERMAID LIFE

the little muse for fira s/s14 mermaid life | dress & jewelry fira | shell bracelet & bone necklace LW s/s14 coming soon 

jag minns henne väl.

den där flickan som skulle fylla fjorton till hösten.

hon som tidiga sommarmorgnar, innan någon annan vaknat,

innan världen ens vaknat tycktes det, gick ner barfota till stranden,

i bara morgonrocken. hur hon naken vadade ut

och sedan bara låg där och flöt,

blinkandes vatten mot himlen, medan solen gick upp.

jag minns henne tydligare än andra skepnader.

jag minns de stunderna tydligare än många andra delar av livet.

hon gjorde mycket som ingen visste. bara för sig själv.

kanske är det därför det ibland känns som att hon fortfarande finns där,

därför jag minns det så tydligt. för att hon var så självklar.

som att om jag bara åker dit, till den där stilla stranden, 

till huset vi bodde i, med fyrahundrafemtio steg till havet.

då skulle hon vänta där på mig.

den där flickan var jag.

Du måste kunna flyta, hannah.

simma är väl bra.. men Du måste framförallt kunna flyta. 

sa mamma alltid när jag var liten, yngre än morgonbaderskan.

att flyta är att överlämna sig. flyta först. sedan älska, sa hon.

det ena kan inte existera utan det andra. 

så jag flöt.

nästan varenda morgon den där sommaren

flöt jag mig igenom soluppgången.

och det var precis så, att överlämna sig.

att tyst, naken, gå ut i vattnet tills jag inte längre bottnade,

tills allt blev svalt & dämpat. att sjunka ner; vara omsluten av vatten.

och sedan stiga mot ytan. att stanna till i gränslandet; öppna

ögonen just mellan hav & luft, med vatten hängande

som regndroppar i ögonfransarna. likt en krokodil, glida obemärkt.

att släppa taget om kroppen tills tårna dyker upp även dem

och sedan bara sväva där på rygg, tyngdlös. 

lev denna viktlösa ro. alltid.

lev denna krusning av vattenytan.

andas, flytandes det lugna vattnet.

men följ vågorna när väl de kommer.

in mot land. 

skrev trettonåringen i sin dagbok. 

och nu är hon här. nu skriver hon här. för så klart är hon med mig.
morgon-baderskan. dagboks-skriverskan. 
när lilla musan släpper blusen på stranden och havet slår
upp över fötterna och vi glömmer bort allt annat. 
då överlämnar vi oss. då flyter vi.



kärlek,


h

shoot : fira s/s14 mermaid life
model : lina lindholm | hair & mua : belinda stigborn
dress, shorts, belt & jewelry : fira s/s 14
 birds of a feather bone necklace : LW s/s14 : coming soon
vintage shell bracelet / arm piece : LW s/s14 :coming soon
big shell necklace / wall piece white warrior : LW
words on vintage paper : mermaid lyrics | yuna
all images : © hannah lemholt photography 

the beautiful feather is hand drawn by sara




//



i remember her really clearly. 
that girl who would turn fourteen come autumn. 
she who, on early early summer mornings,
before anyone else had wakened, before the world was even awake it seemed,
- would walk down barefoot to the beach, in just her kimono.
how she waded out naked and then just lay there, floating, 
blinking water at the sky, as the sun rose. 

i remember her so much more clearly than other passing guises. 
i remember those moments more clearly than many other parts of life. 
she did many things no one knew about. only for herself. 
maybe that’s why, sometimes, it feels as if she’s still there, 
why i remember it all so distinctly. because she was so self-evident. 
as if were i to go there now, to that tranquil beach, 
close to the house we lived in,  450 steps to the ocean, 
~ then she would be waiting there for me.

that girl was me.



you must be able to float, hannah. 
sure.. swimming is a good thing. but above all, you have to be able to float. 
mom always said when i was a child, younger than the morning bather. 
to float is to surrender. to float first. then to love, she said. 
one can not exist without the other. 



and so i floated.
almost every morning that summer,
i floated into & thru sunrise. 
and it was just that.. to surrender. 
to silently, naked, wade out into the water until i no longer
could reach the bottom, until everything was cool and subdued.
to sink, being encased by water. 
and then to rise to the surface. to stay there, in boundary country;
open your eyes right in between sea & air, with water hanging 
like raindrops in the lashes and like a crocodile, glide unnoticed. 
to let go of the body until the toes turn up too, 
and then just soar there, on your back, weightless.


live this weightless tranquility. always. 
live this ripple of the surface. 
breathe, floating the calm waters. 
but follow the waves once they come. 
towards land. 


the thirteen year old wrote in her diary.


and now she's here. now she writes here.
because of course she is with me. 
the bather of mornings. the writer of so many diaries.
when my little muse drops the blouse down on the sand, 
the waves crashes over our calfs and we forget everything else. 
then we surrender ourselves. then we float. 

x,


h