PARFYMÖRERNA

tittar in med fotoarbete, brasa, varm choklad 

och en lätt huvudvärk in emellan raderna. 

någon klok, som jag tror var hāfez, har sagt så fint att

“a day of silence can be a pilgrimage in itself.” 

och jag tänker att det ligger mycket i det där.

det känns som att jag reser, långa resor, i mig själv

just nu. och av Era fina kommentarer & mail 

att döma är jag långt ifrån ensam. så klart.

det är resor inom och bortom mig själv.
i barndom och framtid. och ändå dessa envisa
försök att ändå sitta kvar på perrongen på nåt’ vis, 
se tågen rusa förbi, åt båda håll, ~ & vara bara
precis där & då. här & nu. 

det är resor till något slags bibliotek, 
långt där inne, ~ fullt av doftminnen. vi har 
nämligen gått & blivit parfymörer, sara & jag.
eller nästan i alla fall. doftljus-parfymörer.
då får vi pilla på små apotekarflaskor, 
skruva av och på lock, dofta, blanda, oooh:a
och aaah:a för love warriors räkning.

först blandar vi till en lite maffigare sort.
den tar oss på månskenspromenad i 
ett vinterhus med nattblommande hyacinter,
~ & en bit nästan svart choklad; 
som äts i mörkret medan månljuset faller
in över sliten parkett & nakna fötter.

sedan sätter vi ihop en som mer.. blomstrar.
av chempaka; den blomma som påminner oss om bali, 
~ & tar oss tillbaka till dyrkan i templen och 
våra inre bilder av de flickor som är ensamma, och som
för att visa det, bär en vit chempaka bakom örat.
tom ford & comme des garçons är några 
andra som också blivit yra av den där doften 
och förevigat den i form av parfym. 
det bådar gott, tycker vi.  

och till sist sätter vi ihop en sån’ där klassiker. 
den som doftar som när tvätten hänger ute hos pia i 
provençe och känns som allt hennes nytvättade linne; 
böljandes i vinden bland platanträden. 
linne kommer för alltid efter det att dofta kärlek; 
in emellan veck och bomullsvolang.

så ja. en dag, eller dagar, av tystnad kan
vara en resa i sig. både bland funderingar om
framtid & dåtid och dofter som tar en till 
platser man trodde bleknat. det här är väl lite
mina vykort, till Er, från de stunderna.
och doftljus ska det bli. tre till en början.  

vilken är Din favoritdoft,
~ & vart reser den med Dig?



kärlek,


h



±

{n° 3 : självporträtt | n°4 : porträtt av sara}
{© hannah lemholt | love warriors}

HONEY & MILK

i dag har jag öppnat paket som skulle vara julklappar. 
jag brukar inte ha svårt med sånt’ där. att vänta. 
men sara’s paket låg där på bordet
och jag är ganska så säker på att de {eller hon ~} viskade
till mig att i dag var alldeles rätt dag att njuta av dem.

jag dricker te med honung och lyssnar på en gammal favorit
medan jag andäktigt pillar på de tunna läderbanden
som sara slagit om den vita kartongen.
det droppar varma tårar på fina farbrorn med glitterstrut.
det kan inte hjälpas. jag är sån’ just nu. gråtig. 
jag är inte ledsen då. allt är bara så.. påtagligt och nära huden,
~ vill inte stanna undanpackat.

det kan vara att missy sjunger just det som sara’s
handgjorda paket står för för mig,
vad även hennes röst säger mig genom papper & kartong.



your warm whispers 
out of the dark they carry my heart
your warm whispers
into the dawn they carry me through

and i am weeping warm honey and milk
that you stay surrounding me

 
hela året slår vi in paket i papper som egentligen är gamla tapetrullar | byredo’s
fantastiska kartonger är fina som de är, med bara lite band & någon etikett

och det handlar inte ens om allt det vackra 
som sedan finns att finna i de där kartongerna.
det hade, som jag också sms:ar till sara; räckt med kortet
{följt av lille-skutt-gråtande små gubbar & hjärtan
så att displayen svämmar över.} det är det att 
hon ger gåvor så som de alltid borde ges,
fullpackade med omtanke & kärlek. på riktigt.

det finns människor som är så bra på det där. 
mamma kan till exempel handla sin första julklapp
till någon av oss i augusti, det handlar mer om 
att hon ser något som skulle passa, ~ & det är just det;
vetskapen om att någon har tänkt på en,
i en bokhandel eller en butik med vackert papper. 
tänkt på en, ~ & velat göra en glad.

min ’love warrior ring’, som jag tittar ner på när jag behöver kraft
att jobba på ytterligare några timmar, hittade jag på etsy



det kan säkert låta hur pretto som helst,
~ & kanske är det jättesvårt när man har barn
och alla andra får en i-pad eller i-pod eller ..

men ibland är bara klichéerna sanna och det är tanken som räknas.
och jag tänker att det där sönderslitna  talesättet bär på
just den känslan; att det har funnits en stund i någons liv,
i deras vardag, mitt i bruset, där de har stannat upp och haft en i tanken. 
tänkt att de vill göra en glad. 
och finns det något finare än precis just det?

julklappstips : byredo | finns i allt från parfymer till små doftljus för 250;- & stora för 550;-
| kopparskål : hötorgets loppis | rävmask 29:50;- : H&M | hemgjort godis i vackert papper





min bästa vän sandra & jag ger inte varandra julklappar, utan julbrev.
och de har jag sparade sedan många år tillbaka.
runt något, hoprullat, sitter en nu alldeles torkad grankvist i ett snöre.
ett annat ligger i kuvert, alldeles vitt, men alla bär de på något fantastiskt,
och det är minnena från det året som hade gått då,
små detaljer som jag hade glömt bort
om de inte funnits nedskrivna. hela breven, 
datumen, andas olika tider i våra liv. 
och när jag plockar fram dem, 
då gråter jag också, honung & mjölk; 
mjuka tårar vars grumliga dis man alltid ler igenom. 

ännu är det länge till jul. 
jag har inte börjat julpynta, hold your horses, 
det här var tankar som kom i dag bara, 
~ & de ville jag dela med Er.
för att Ni är så fina i Era funderingar.

kärlek,

h




±


{självporträtt ’10}
{© hannah lemholt}

guldkanter

jag står i fönstret, det ena i arbetsrummet. det i trädtoppshöjd.
med pappa i mobilen; varm mot kinden
och det gamla vackra fönsterglaset kallt mot pannan.
det droppar några tårar ner i sprickorna i den slitna fönsterkarmens trä. 

det är tur att han pratar mycket just då, han hör nog inte, fast att det tycks eka.
jag önskar, igen, att jag hade en diktafon,
så att jag kunde spara det han säger.
fast att det han säger, det vet jag, för jag känner likadant.
men det är hans ordval, hans röst, jag skulle vilja bevara.
han har ett sätt med ord.

han säger
jag försöker värja mig.

jag säger ingenting, bara andas imma mot glaset,
torkar slarvigt en tår med baksidan av handen. 

han fortsätter

det är så svårt att hålla styr på vad som är viktigt; 
det där lilla, i allt det som bara rusar på, väller över oss.
det är svårt att veta vad som är jag,
vad som verkligen är vi, i allt brus.

jag vet, säger jag och ler.
{för jag är inte ledsen. jag är.. rörd. tagen av stunden.
rörd av likheterna i oss.}

jag vet vad Du menar, säger jag.
men tror Du inte också att det är för att vi inte heller
tar oss tiden längre, som vi alltid gjorde förr,
att göra, ~ & bjuda in till det som var och är.. vi.

och det där det som är vi,
det tänkte jag just skriva och berätta om.

eller jag gjorde det. men jag raderade alltihop.
för jag måste fundera över det där. 

framförallt över vart det tog vägen, ~ & varför vi
inte längre finner tiden till det. 
jag vet varför, egentligen, men orden vill inte passa.

det handlar om guldkanter. 
de där man sätter på vardagen och på livet,
utan att det är för att de ska visas upp utåt. 

de där guldkanterna man bara gör, 
för att det är så man vill vara, 

så man vill leva sitt liv.



så länge jobbar jag mig yr. 
och kan inte hålla isär dagarna. 
försöker ändå ge dem guldkant.
vilket känns nära till hands oftare & oftare
i det jag arbetar med, med fotograferandet,
~ & så försöker jag dela med mig av en del. 
till Er. 

vi gjorde en mini-fotografering igår, 
sara & jag, ~ & hade lyckan att få hålla till i ateljén hemma hos fina marie; 
i huset som det, med all anledning, dreglas över både här & där.
då är det guldkant liksom runt, ~ & på alltihopa. 

och inte just då för att hemmet är så fantastiskt, 
utan för att vi med utbytta kramar, 
snabba ordväxlingar och förstående blickar & känsla har fått nyckeln. 

inte för att varenda pinal i det där huset har så hög vill-ha-faktor,
att man nästan blir darrig i knäna, 
utan för snabbkaffet vi dricker där vid bordet i ateljén,
för samtalen mellan kameraklicken.

och de här dagarna har haft guldkant liksom runt,
~ & på alltihopa överhuvudtaget.
för de små detaljerna. för sara på blixtvisit från stockholm,
för kramarna. 
inte för presenterna i sig, utan för att hon inte kan hålla sig till jul.
för glittret hon pillat dit som snöflingor, på kortet som är
vi när vi är 80.

för att vi fick tassa runt hemma hos marie
och fylla tystnaden i någon annans hem,
 bortom mäklarannonsen & inrednings-reportage,
när det är tomt på de som lever där,
men så vackert fullt av vardag.
och just därför alldeles naket & utlämnande. 

för hur ljuset föll in i huset just innan vi 
hoppade in i taxin därifrån.
en del av det kan man fånga. en hel del kan,
~ & kanske ska man inte ens försöka kunna.
bara vara i. precis då.

kärlek till Er,

h
  




± 


{image n°1 | självporträtt med favorit-kopp från form från skå}
{location : hemma hos marie olsson nylander och hos mig}
{love warriors webshop lanseras i dec. | MO i jan.}
{frågor / mail till love warriors : info@lwos.se}
{© hannah lemholt | love warriors}

YIN & YANG

lina i flower of life tischa: spira s/s 13 | vintage bertoia + fäll : MO

förändringar ligger i luften, 

~ & jag gör allt jag kan för att trots allt 

hålla mig i nuet. idag. här.

just det känns extra viktigt när man

nästan varje dag måste ta ställning till

vad man hinner och inte, 

vad man vill välja och vad man då måste 

välja bort; för att få dygnets alltför få 

timmar att räcka till.

in emellan allt man vill hinna med 

ska det petas in lite vardag, lite vila,

~ & lite vänskap och kärlek. 

och, vare sig jag vill det eller ej, 

tar sig även någon slags november-

melankoli in och kräver plats. säger 

tänk på alla dem som är viktiga för Dig.

ger mig, med sin lilla röst, stora skälvan i 

den ständiga känslan att det är någon nära

jag inte hunnit med tillräckligt.

och det händer att den där 

någon nära är jag själv.

lace longhorns : love warriors pre collection winter’ 12

det som mer går att ta på, det det jobbas med;

tingen, webshop, ~ & förpackningar, det är enklare. 

det är skapande & habegär, rakt igenom.

habegär som för love warriors ’lace longhorns’;

en ren fröjd att fotografera & längtan att få hem.

skapande som i fotograferingar, varav en hel

del jag inte kan visa Er än, 

då det ska bli till en fotoserie fine art prints;

även den för love warriors.

tack för alla Era glada tillrop, fina kommentarer, 

~ & mail om just love warriors förresten,

både här & på instagram. jag är glad att Ni 

tycker om det vi gör, för det känns 

så jäkla bra och så jäkla rätt. i hjärtat, 

att vara en del av de där, kärlekskrigarna.

lace longhorns : love warriors pre collection winter’ 12

  

.. sådär ska min vita nog få hänga sen’, 

utan de större hornen {som går att ta av}.. och

jag måste säga att de skallar som kommer,

detta fantastiska hantverk, gjort med massor av

kärlek, ~ är strået ännu vassare; med bara 

rena blomstermönster på de vita. 

urfina är de, och helt underbara till det 

skandinaviska vita och svarta.

till korg och betong. trä och linne.

till stålgrå fårfällar och grafisk enkelhet.

japp. ge mig. 

och så en svart till seb. 

yin & yang.

kärlek,

h

±

{© hannah lemholt | love warriors}

{modell : lina lindholm}

{mua : jossi madsen}

{location : hemma hos marie olsson nylander}

{sara n bergman & världens finaste lilla namnlösa kvinna} 

 {love warriors webshop lanseras i december}

{frågor / mail till love warriors : info@lwos.se}

READY OR NOT

jag packar ihop, - & ner en massa rekvisita.

just nu har jag lite värk i bröstet.

mer av själslig sort, fast att den faktiskt också känns, rent kroppsligt. 

som att hjärtat är lite tyngre på nåt’ vis. slår tyngre.

den här tiden på året påminner mig om en begravning i london,

som kommer följa med mig alltid. 

och när det regnar och doftar vita stargazer-liljor på samma gång, 

då gör den sig extra påmind.

jag tänker att det finns något bitterljuvt i det;
att det finns människor som gör ett sådant avtryck i ens liv, 

att deras försvinnande aldrig går över.

det är en stor anledning att fotografera.

någon slags kamp mot tiden.

att förgäves försöka, om inte stanna den,
så i alla fall sakta ner den lite grann;

genom att konservera sekunddelar, rekonstruera en tanke,
spara ett léende, bevara en försvinnande rörelse.

och så vidare..

jag packar ihop‚ - & ner en massa rekvisita.

riktigt beredd känner jag mig ändå aldrig,

men jag kommer fortsätta försöka, redo eller ej,
att sakta ner tiden.

envis som en åsna.

hoppas jag hinner med lite 

behind the scenes bilder i morgon.. 

då ses vi då !

kärlek till Er,

h