A {NOVEMBER} MOOD

november går mot sitt slut. invirad i allt fler lager mot kylan,

- & i snabb, något andfådd takt, går han här längs havet.
jag hinner bara som om se på vågorna en stund, så är allt
som är kvar av honom en suddig gestalt, på väg bort.

vi sitter med söndagens tidningar uppslagna;

tunt papper och tunga ord, över lång frukost med nybakat
frukt, -& nötbröd, smältande smör och en kanna te som suckande
ryker earl grey mellan oss, i sorlet på treacle café.

m tar min hand under bordet, till väsandet av att någons

cappuccino blir varsamt tillredd.

vi pekar mot olika artiklar, delar tankar i tystnad.

i’ve got dark clouds, säger m sedan i bilen på väg hem.
det vet jag vad det betyder, hur de känns, de ’mörka molnen’.
då skämmer vi bort oss resten av dagen, säger jag, - & bara ä r.
det visar sig vara den bästa och vackraste av mediciner.
och så går en söndag i november. och hade dess humör bilder,
då skulle det se ut precis såhär.

med kärlek,

h

n°1 | the little muse for fira a/w'15 look book fall in bloom

n°2 | still i shot extra for that same look book

n°3 | words that linger, - & that i want to keep

n°4 & 5 | saturday's breakfast in our kitchen is a still affair

n°6 | harmony in the little muse - for fira a/w'15 

n°7 | thinking of paris - a still, shot there on my last trip

n°8 & 9 | the amaryllis, in full bloom in our living room, makes me smile

n°10 | evanescence eternalised - one of my strongest intentions

muse & model - lina lindholm | mua & hair - jossi madsen

wardrobe - fira a/w'15 fall in bloom

© hannah lemholt photography

//

november is coming to an end. wrapped in ever more layers against the cold,

- & in a hurried, slightly breathless pace, he’s walking along the sea.

i seemingly only look over at the waves for a while and suddenly

he’s nothing but a hazy figure, disappearing in the distance.

we sit with the sunday papers spread open;

airy paper and heavy words, over a long breakfast with

freshly baked fruit, - & nut loaf, melting butter and

a big pot of tea, sighing earl grey smoke between us,

in the murmur of the treacle café.

m takes my hand under the table, to the hissing of

someones cappuccino being carefully prepared.

we point at different stories, share thoughts in silence.

i’ve got dark clouds, says m later, in the car on the way home.

i know what it means, how they feel, - the ’dark clouds’.

let’s just spoil ourselves for the rest of the day, i say, - let’s just b e.

that turns out the best and most beautiful of medicines.

and so a november sunday passes. and had its mood pictures,

- it would look just like this..

with love,

h

FROM DUST TO GOLD

det känns som att jag går sönder, - & blir till, 

som om och om igen, om dagarna nuförtiden.

jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv.

å ena sidan dansar en liten rundor där inne så att magen böljar.

jag stryker över huden i det alldeles gyllene morgonljuset,

berörs djupt av vad som nog är en hand, en som drar sina fingrar

längs min insida. känner på mig som jag känner på honom.

hänger upp den minsta lilla ull-väst jag någonsin sett på en mood board,

och sitter och bara stirrar på den från sängkanten. det går inte in ändå.

om ungefär två månader ska jag bli mamma till en pojke.

å andra sidan rapporteras det sedan, till morgonens första te,

om en nattlig raid i paris. om självmordsbälten och master minds.

skuggorna drar närmare när lilla musan skickar meddelanden från just paris,

- & lillasyster om en utrymd terminal på kastrups flygplats.

världen mörknar.

å ena sidan blir jag till i ena stunden,
- lyfter kameran och fångar något.
och precis allt glimmar av möjligheter och impulser.
då känner jag en enorm lust att finnas här igen bland annat.
finnas bland Er och berätta, skriva, visa fotografier.
jag bankar kardemumma-kapslar i morteln och
gör den godaste koppen presskaffe jag någonsin fått ihop.
allt på något vis.. fungerar. jag tänder ljus i den dunkla studion.
jag sätter på musik, - & mig själv tillrätta i får-fällen framför datorn.
och så går jag sönder igen.

det är precis så den känns. den där å andra sidan. 
som att alla riktade tankar, alla idéer med syfte,
alla känslor som jag nyss satt ord på,
- blir till stoft & ingenting på två röda
{eller är de svarta?} sekunder.

jag söker tillflykt i arbetet som alltid då.
lägger timme uppe på timme av redigering & sortering. 
ler över fotografier från öknen och kliar mig i huvudet över moms. 
tänker på 'vackra rum' som det pratats om, - reflektioner som stannat kvar i mig.
att de här världarna vi skapar här inne, kan få vara bara vackra rum.
kanske till och med måste få fortsätta vara just det, behöver vara just det.
ännu mer så, när världen mörknar och det känns som att de vardagliga,
vanliga tankarna blir till stoft & ingenting.

det är nog där jag hamnar när jag väl skriver ner det såhär.
så klart måste det få vara ljust, lätt och vackert.
glimma guld i sprickorna. ett citat dyker upp för mig;


’Darkness cannot drive out darkness;
only light can do that.’ 
(...)
- martin luther king, jr

hur tänker Ni?
Ni som tar del av och läser?
.. och Ni som själva skapar såhär? 

jag älskar när Ni tänker högt med mig.

med kärlek,

h

image n°1 | i fastened linen around an ugly cork board for yet
another mood board - completely inspired by this ace |
image n°2 | extra portrait i made for fira a/w '15 fall in bloom
image n°3 | sneak peek at fira s/s '16 secret desert |
blouse by fira (upcoming s/s'16) | crystal crown is my private one
by flight of fancy - bought on free people
image n°4 | portrait for an all new project to come in 2016
model & muse | lina lindholm
hair & mua | jossi madsen
© hannah lemholt photography




//




it feels like i break apart, - and become all over again
as if over and over, these days.
i don’t really know what to do with myself.
on the one hand, someone is dancing around in there
so much now that my belly billows.
i stroke the bump in the all glowing morning light,
touched deeply by what is probably a tiny hand, one that draws
its fingers along my insides. getting acquainted with me, as me with him.
i pin the smallest woolen vest i’ve ever seen onto a mood board,
and sit and just stare at it from the edge of the bed. it doesn’t sink in anyway.
in about two months i’ll be the mother of a little boy.

on the other hand, it’s then broadcasted, along with the morning’s first tea, 
news on a nightly raid in paris. 'suicide belts' and 'masterminds'.
the shadows draw closer when the little muse sends messages from that paris,
- and baby sister e from an evacuated terminal at copenhagen airport.

the world darkens.




on the one hand, i become in one moment,
as i lift the camera and capture something that moves me.
and right then everything glimmers of potential & pulse.
then i feel a big desire to be here again, among other things.
be here with you and tell the stories, write, - & show photographs.
i pound cardamom capsules in the stone mortar and make
the most delicious cup of press coffee i think i’ve ever pulled off.
everything somehow just.. works. i light candles in the obscure studio.
i put music on, - & myself in the cosy sheepskin seat in front of the computer.

and then i break apart again.

cause that’s exactly what it feels like. that on the other hand.
like as if all of my bearing thoughts, all my ideas with a purpose
and all the feelings that i’ve just managed to arrange into words,
- turn into dust and nothing in the space of two, so called,
red {or are they black?} seconds.




i seek refuge in my work, as always then.
i add hours up on hours of editing and sorting.
i smile over photographs from the desert
and scratch my head over the VAT.
i think of ’beautiful rooms’ as it’s talked about on social media,
- reflections that has stayed on with me.
that these small worlds in the world that we create here,
can get to be just that; beautiful rooms.
perhaps even must continue to be just that, need to be just that.
even more so when the world darkens
and it feels like those mundane, everyday things and thoughts,
- turn to dust and nothing.

yes, that's probably where i end up, once i write it all down like this.
of course that which is light & beautiful must be shown and shared.
gleaming gold in the cracks. a quote comes to me;


’Darkness cannot drive out darkness;
only light can do that.’ 
(...)
- martin luther king, jr

what’s your thoughts..?
you that partake like this & read..? 
.. you that create like this yourselves..?

i so love it when you think out loud with me.

with love,

h

PARIS STATE OF MIND

jag fumlade efter linas hand i dunklet, 
drog efter andan, - & svor dämpat. 
förlåt. jag svor! mumlade jag genom handen för munnen.

lina skrattade till med en viskning
precis som när jag var här med mamma..
jag kunde bara skaka på huvudet, stilla i tystnaden

och känna tårarna stiga.
all denna rymd. doften av sten & stearinljus.
den totala stillheten där inne, den fullkomliga tystnaden
hos så många hundratals människor från hela världen.
och sedan sången som strax fyllde upp valven.

vår ofta ordlösa kommunikation har väl aldrig

varit så ovärderlig som där och då, - & vi arbetade på,

alldeles tysta och i respekt för platsen, innan vi helt
uppfyllda, kom ut i det vita, sjudande ljuset igen.

där dansar ett par en plötslig, uppslukad vals, 

mitt bland duvorna på torget utanför notre dame.

{en söndag i notre dame - maj 2012}

på riktigt är det m's hand som fumlar efter min i dunklet

och jag kan höra havet ryta bortom tunga gardiner & våra fönster.

det är lördag morgon, blinkar jag mig fram till.

there’s been another attack in paris, viskar m.

maybe you should make sure lina is..

jag snubblar upp med andan i halsen och knappar in

ett meddelande till lilla musan i paris.

det är så fruktansvärt, honey, men vi är okej. svarar hon. 

jag sitter på sängen och lyssnar på nyheterna, 

stryker le bump och tänker på världen vi ska bli familj i.

och jag kan bara skaka på huvudet, stilla i tystnaden

och känna tårarna stiga.

om den bara räckte ändå.

kärleken,

h

all photos shot in paris 2012 |

n°1 & n°3 private behind the scenes projects | n°2 for fira s/s12

muse & model : lina lindholm | hair & mua : jossi madsen

n°4 model : sara n bergman and n°5 model : brian valentin

© hannah lemholt photography

//

i fumbled for lina's hand in the dusk,

gasped - and swore hushed.

pardon! i swore! i mumbled through my hand covering my mouth.

lina laughed in a whisper

just like when i was here with mom..

all i could do was shake my head, stilly in the silence

and feel the tears rise.

all this space. the scent of stone and candles.

the total stillness and the utter silence of so

many hundreds of people from all around the world.

and then the singing, that soon filled up the arched air.

our often wordless communication, had never been

as invaluable as then and there, - & we work in

complete silence and respect for this place, before we

entirely fulfilled, walk out into the white & wild light again.

there dances a couple, a sudden and absorbed waltz,

amid the pigeons of the square outside notre dame.

{a sunday in notre dame - may 2012}

in reality, it’s m's hand fumbling for mine in the dusk and

i can hear the ocean roar, beyond the heavy curtains & our windows.

it's saturday morning, i establish, blinking the night away.

there's been another attack in paris, whispers m.

maybe you should make sure lina is..

i stumble out of bed, breathless and enter a text message

going to the little muse, in paris.

it's horrible, honey, but we're okay. she replies.

i sit on the bed listening to the news,

stroke 'le bump' and think about the world

in which we are to become a family.

and all i can do is shake my head, stilly in the silence

and feel the tears rise.

if only it was enough.

- love,

h

BABY STEPS & TIGER CRIES

jag är om möjligt än sämre på att packa upp än att packa ner.

resväskan med doft av paris ligger kvar på golvet,

med sand glimmande i botten och in emellan de tunna plaggen.

dagarna är en yra av drömmar som äntligen blir av och

mardrömmar som inte slår in, men som tar andan ur mig om natten.

kameran fångar paris & öken. den är mitt vittne. fotografierna min karta.

jag själv kan inte hålla mycket i huvudet. 

kanske är det baby brain. jag läser i 'the telegraph' att det är studerat,

- att gravida använder den högra hjärnhalvan mer,

i förberedelse för att knyta an till barnet.

jag vet inte. vad jag vet är att jag gråter över tidningen

för att jag spillt ut min café au lait.

ett virus har invaderat mig,

det konstateras på ett center för kinesisk medicin.

fjällros på svenska. låter som en vackert sval blomma,

men känns som att huden brinner. jag knyter nävarna för att

inte klia och försöker att inte räkna veckorna som beräknas vara kvar

av argt taggiga röda rosor spridda över blek vinterhud.

jag tänker varför är jag inte bara glad ? hundra gånger om

och försöker resonera med mig själv in emellan.

jag smörjer mjukt in sval salva och dricker ännu mer grönt te.

jag torkar tårarna och lyssnar på en tigers utrop tills det sjunker in.

will it be easy? nope.

worth it? absolutely.

 

jag arrangerar de små saker vi börjat samla för en mini

och lägger de stora tankarna åt sidan.

en liten skallra är kanske den vackraste av just små saker,

- egentligen ett mjukt skal med lös pärla i, som

den finaste av vänner plockat till oss på maldiverna.

ett konstaterande som är snällare mot mig själv,

är kanske den vackraste av just stora tankar.

den att kanske lägger jag ribban väl högt för mig själv.

så högt att allt jag kan göra är att stå och kisa upp mot den och pusta.
alldeles förblindad. istället för att börja med baby steps.

istället för att bara vara i dagarna och dela med mig av dem såhär.

dela detaljerna som kan verka obetydliga eller betyda allt,

beroende på vem som ser och läser.

då skaver inte sanden den tunna huden,

då bara glimmar den in emellan raderna.

kärlek,

h

image n°1 | baby steps organic cotton socks from a lovely, local shop |

owl baby hat is by soft gallery | fabric camera by numero 74 | 

image n°2 | wicker rattle from that same lovely, local shop | 

fine knit camel pants by lindex sustainable newborn | 

image n°3 | tiger girl is a bts of little muse

image n°4 | vintage linen pants found years ago

at a brocante in provence (finally someone will fit into them).. 

image n°5 | sneak peek at work for fira s/s '16 |

model & muse is lina lindholm | hair & mua is magic miss madsen

thank you | beloved friends and family for thoughtful gifts for le bump

© hannah lemholt photography

//

i am, if possible, even worse at unpacking than packing.

the suitcase with a scent of paris remains on the floor,

with sand gleaming on the bottom and in between the airy garments.

my days are a delirium of dreams finally fulfilled and nightmares

that don’t come true but that takes my breath away deep in the night.

the camera captures paris & a desert. it is my witness. the photographs my map.

i don’t seem to be able to hold on to much at all in my mind.

maybe it's a case of the baby brains. i read in 'the telegraph' that it is studied,

- pregnant woman use the right side of the brain more,

in preparation for bonding with the baby.

i don’t know. what i do know is i cry over the newspaper

because i spill my café au lait out, all over, soaking the paper.

a virus has invaded me,

that’s finally established at a center for chinese medicine.

'alpine rose' [pityriasis rosea] in swedish.

she sounds like a beautifully cool flower, but feels as if my skin is on fire.

i clench my fists not to itch and try not to count the weeks expected to

remain of angrily thorny red roses covering pale winter skin.

i think to myself why am i not just happy? a hundred times over

and try to reason with myself in between.

i stroke myself gently in balmy cream and drink more green tea.

i wipe the tears and listen to a tiger cry until it sinks in.

will it be easy? nope.

worth it? absolutely.



i arrange the small pieces we’ve started collecting for mini
and put the big thoughts to the side.
a small rattle is perhaps the most beautiful of those small pieces,
- actually a soft shell with a loose pearl inside,
which the finest of friends picked for us in the maldives.
a turnaround, - & affirmation that is kinder to myself,
is perhaps the most beautiful of those big thoughts.
the one that says maybe i set the bar way too high for myself.
so high that all i can really do is stand under it and squint upward, gasping.
entirely blinded. instead of starting with baby steps.
instead of just being there, inside of the days and share them like this.
share details that may seem insignificant or mean everything,
depending on who sees and reads.
the sand doesn’t chafe at the thin skin then,
only shimmers in between the lines.


with love,

h