jag försöker gnugga tröttheten ur ögonen.
tycks gnugga in den istället.
tittar ut över det frostglittriga fältet och längtar efter en brasa.
jag tror att det brinner en inne i det andra, större huset,
men jag har några timmars arbete kvar innan jag kan
sjunka ner framför elden, - mjukna av värmen & ett glas vin.
jag är så frustrerad just nu.
frustrerad över att jag alls inte hinner det jag vill, som detta.
jag kan göra hundra omskrivningar, eller inte skriva nåt’ alls.
trycka radera än en gång
eller bara lämna efter mig bilder och musiken jag arbetar till,
- men den där frustrationen fullkomligt kliar under huden
och jag måste bara få ur mig några av orden.
det vill sig inte alls,
fotografierna är det enda som sätter någon slags guldkant.
en krackelerad.
de här är från helgen som gick.
två älsklingstjejer kom och spenderade söndagen
med mig i studion. var min guldkant.
de kom klädda som en enda evig långhelgs-morgon
och stod plötsligt bara där på grusplanen
som att vi gör det här varje dag.
egentligen finns det inte ord för det där heller.
men jag kan säga att vi drack kaffe i mängder, åt nybakat levain bröd
med en himmelsk, nötig ost & fikonmarmelad från saluhallen
och pratade sådär som man kan med vissa människor i sitt liv.
när ögonkast, ett visst léende, - & långt mycket färre ord än vanligt,
är allt som behövs för att ha haft ett samtal
som stannar kvar i kroppen i flera dagar.
och så fotograferade vi. det var ju det.
jossi vecklade upp sin magiska make up trunk
och lilla musan klev ur sin kimono.
och sedan lekte vi.
för det är ju lite så det känns.
en lek som raderar tiden och gränserna,
en lek med massor av skratt och outtalad,
men alldeles vackert närvarande, - sorgkant.
för den går att använda.
går att måla med precis som jossi’s penslar.
den är en del av att skratten kan nå ända ner i magen,
- & ända upp i ögonen.
och den är en del av att det alls kan bli
en alldeles äkta guldkant.
någon av Er skrev att översatt lät jag väldigt melankolisk.
jag tror inte det spelar någon roll att jag översätter mig själv nu,
det låter nog så ändå. och på vilket språk som helst.
och det är ju en del av sanningen, men långt ifrån hela.
kanske är det lättare att ta sig tiden att stanna i det mer melankoliska,
det har en långsammare takt.
glädjen, skapandet, galenskaperna, - allt det fantastiskt roliga;
det kräver min fullkomliga närvaro där & då
och allt det där snurrar på så snabbt.
men jag är också så, - & trivs bäst med människor
omkring mig som är så; som vågar visa båda.
både sorg, - & guldkant, helt naturligt.
och nyss kom en annan sådan och knackade på.
en pappa som haft frustrerad sorgkant i dag,
men som nu hade tänt den där brasan inne i det andra, större huset
och kom för att lägga en stor, talande hand på min axel,
placera en kyss i mitt hår och tala om att
nu hade det vänt, nu hade det sjunkit undan,
- & nu, nu skulle han åka och handla te, ett bröd som
är gott att rosta, någon fantastisk ost & en god marmelad.
- det hjälper ibland, sa han.
kom in om en stund så ska Du få se!
och där var den. guldkanten.
vår för i kväll.
med kärlek,
h
±
model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
© hannah lemholt photography
i try to rub the tiredness out of my eyes.
seem to be rubbing it in instead.
looking out over frost glittering fields and long for a bonfire.
i think there’s one burning inside the other, bigger house,
but i still have a few hours of work left
before i can sink down in front of the fire
and soften in the heat & a glass of wine.
i'm so frustrated right now.
frustrated that i really can’t find the time
for the things i want, like this.
i could do a hundred rewrites, or not write at all.
press delete once more
or just leave behind photographs and perhaps the music
that i work listening to, - but that frustration is
completely itching under my skin
and i just have to get some of the words out of me.
it still doesn’t seem to work at all,
the photographs are the only thing
that renders some kind of gold lining.
a crackled one.
these photos are from this past weekend.
two beloved girls came and spent the sunday with me in the studio,
- and were my gold lining.
they came dressed as one eternal long weekend-morning
and suddenly just stood there on the gravel yard,
like this is all we ever do.
actually there is no word for that thing either.
but i can say that we drank coffee in huge amounts,
had freshly baked levain bread with a heavenly, nutty cheese
& fig jam from the local bazaar
and talked like one can with some people in your life.
when a glance, a certain smile, - & much fewer words than usual,
is all that's needed to have a conversation
that then stays in your body for days.
and then we photographed.
that’s the thing.
jossi unfolded her magic make up trunk
and my little muse stepped out of her kimono.
and then we played.
cause that’s a little bit what it feels like.
a game that erases time and boundaries,
a game with lots of laughs & unspoken, but very beautifully present,
- sorrow lining.
because that is something you can use.
you can paint with it just as with jossi 's make up brushes.
it is part of the fact that the laughter can even
reach right down into your stomach, - & all the way up in your eyes.
and it is part of the fact that there can even
be a genuine gold lining at all.
one of you wrote me
that translated i sound very melancholic.
i don’t think it matters that i translate myself now,
it probably sounds the same anyway. and in any language.
and that's part of the truth, but far from the whole image.
maybe it's easier to take the time, to linger, - in the more melancholic.
it has a slower pace.
the joy, the creativity, the amazing madness,
- all of that fantastic fun; it requires my absolute attendance
right there & then
and all of that spins so fast.
but i am also like that, - & thrive with people around me
that are the same way; who dare to show both.
both sorrow, - & gold linings. naturally.
.. and just now another such person came knocking on my door.
a papa who had a frustrated edge of distress today,
but who had now indeed lit that fireplace in the other, bigger house
and came putting a large, warm & telling hand on my shoulder,
placing a kiss in my hair and said that
now it had turned, now it had subsided,
~ & now, now he was going shopping for tea, some bread
lovely for toasting, some fantastic cheese & a great marmalade.
- sometimes that helps, he said.
come over in a little while and you’ll see!
and there it was. a gold lining.
ours for the night.
with love,
h
