jag står i fönstret, det ena i arbetsrummet. det i trädtoppshöjd.
med pappa i mobilen; varm mot kinden
och det gamla vackra fönsterglaset kallt mot pannan.
det droppar några tårar ner i sprickorna i den slitna fönsterkarmens trä.
det är tur att han pratar mycket just då, han hör nog inte, fast att det tycks eka.
jag önskar, igen, att jag hade en diktafon,
så att jag kunde spara det han säger.
fast att det han säger, det vet jag, för jag känner likadant.
men det är hans ordval, hans röst, jag skulle vilja bevara.
han har ett sätt med ord.
han säger
jag försöker värja mig.
jag säger ingenting, bara andas imma mot glaset,
torkar slarvigt en tår med baksidan av handen.
han fortsätter
det är så svårt att hålla styr på vad som är viktigt;
det där lilla, i allt det som bara rusar på, väller över oss.
det är svårt att veta vad som är jag,
vad som verkligen är vi, i allt brus.
jag vet, säger jag och ler.
{för jag är inte ledsen. jag är.. rörd. tagen av stunden.
rörd av likheterna i oss.}
jag vet vad Du menar, säger jag.
men tror Du inte också att det är för att vi inte heller
tar oss tiden längre, som vi alltid gjorde förr,
att göra, ~ & bjuda in till det som var och är.. vi.
och det där det som är vi,
det tänkte jag just skriva och berätta om.
eller jag gjorde det. men jag raderade alltihop.
för jag måste fundera över det där.
framförallt över vart det tog vägen, ~ & varför vi
inte längre finner tiden till det.
jag vet varför, egentligen, men orden vill inte passa.
det handlar om guldkanter.
de där man sätter på vardagen och på livet,
utan att det är för att de ska visas upp utåt.
de där guldkanterna man bara gör,
för att det är så man vill vara,
så man vill leva sitt liv.
så länge jobbar jag mig yr.
och kan inte hålla isär dagarna.
försöker ändå ge dem guldkant.
vilket känns nära till hands oftare & oftare
i det jag arbetar med, med fotograferandet,
~ & så försöker jag dela med mig av en del.
till Er.
vi gjorde en mini-fotografering igår,
sara & jag, ~ & hade lyckan att få hålla till i ateljén hemma hos fina marie;
i huset som det, med all anledning, dreglas över både här & där.
då är det guldkant liksom runt, ~ & på alltihopa.
och inte just då för att hemmet är så fantastiskt,
utan för att vi med utbytta kramar,
snabba ordväxlingar och förstående blickar & känsla har fått nyckeln.
inte för att varenda pinal i det där huset har så hög vill-ha-faktor,
att man nästan blir darrig i knäna,
utan för snabbkaffet vi dricker där vid bordet i ateljén,
för samtalen mellan kameraklicken.
och de här dagarna har haft guldkant liksom runt,
~ & på alltihopa överhuvudtaget.
för de små detaljerna. för sara på blixtvisit från stockholm,
för kramarna.
inte för presenterna i sig, utan för att hon inte kan hålla sig till jul.
för glittret hon pillat dit som snöflingor, på kortet som är
vi när vi är 80.
för att vi fick tassa runt hemma hos marie
och fylla tystnaden i någon annans hem,
bortom mäklarannonsen & inrednings-reportage,
när det är tomt på de som lever där,
men så vackert fullt av vardag.
och just därför alldeles naket & utlämnande.
för hur ljuset föll in i huset just innan vi
hoppade in i taxin därifrån.
en del av det kan man fånga. en hel del kan,
~ & kanske ska man inte ens försöka kunna.
bara vara i. precis då.
kärlek till Er,
h
±
{image n°1 | självporträtt med favorit-kopp från form från skå}
{location : hemma hos marie olsson nylander och hos mig}
{love warriors webshop lanseras i dec. | MO i jan.}
{frågor / mail till love warriors : info@lwos.se}
{© hannah lemholt | love warriors}
jag önskar, igen, att jag hade en diktafon,
så att jag kunde spara det han säger.
fast att det han säger, det vet jag, för jag känner likadant.
men det är hans ordval, hans röst, jag skulle vilja bevara.
han har ett sätt med ord.
han säger
jag försöker värja mig.
jag säger ingenting, bara andas imma mot glaset,
torkar slarvigt en tår med baksidan av handen.
han fortsätter
det är så svårt att hålla styr på vad som är viktigt;
det där lilla, i allt det som bara rusar på, väller över oss.
det är svårt att veta vad som är jag,
vad som verkligen är vi, i allt brus.
jag vet, säger jag och ler.
{för jag är inte ledsen. jag är.. rörd. tagen av stunden.
rörd av likheterna i oss.}
jag vet vad Du menar, säger jag.
men tror Du inte också att det är för att vi inte heller
tar oss tiden längre, som vi alltid gjorde förr,
att göra, ~ & bjuda in till det som var och är.. vi.
och det där det som är vi,
det tänkte jag just skriva och berätta om.
eller jag gjorde det. men jag raderade alltihop.
för jag måste fundera över det där.
framförallt över vart det tog vägen, ~ & varför vi
inte längre finner tiden till det.
jag vet varför, egentligen, men orden vill inte passa.
det handlar om guldkanter.
de där man sätter på vardagen och på livet,
utan att det är för att de ska visas upp utåt.
de där guldkanterna man bara gör,
för att det är så man vill vara,
så man vill leva sitt liv.
så länge jobbar jag mig yr.
och kan inte hålla isär dagarna.
försöker ändå ge dem guldkant.
vilket känns nära till hands oftare & oftare
i det jag arbetar med, med fotograferandet,
~ & så försöker jag dela med mig av en del.
till Er.
vi gjorde en mini-fotografering igår,
sara & jag, ~ & hade lyckan att få hålla till i ateljén hemma hos fina marie;
i huset som det, med all anledning, dreglas över både här & där.
då är det guldkant liksom runt, ~ & på alltihopa.
och inte just då för att hemmet är så fantastiskt,
utan för att vi med utbytta kramar,
snabba ordväxlingar och förstående blickar & känsla har fått nyckeln.
inte för att varenda pinal i det där huset har så hög vill-ha-faktor,
att man nästan blir darrig i knäna,
utan för snabbkaffet vi dricker där vid bordet i ateljén,
för samtalen mellan kameraklicken.
och de här dagarna har haft guldkant liksom runt,
~ & på alltihopa överhuvudtaget.
för de små detaljerna. för sara på blixtvisit från stockholm,
för kramarna.
inte för presenterna i sig, utan för att hon inte kan hålla sig till jul.
för glittret hon pillat dit som snöflingor, på kortet som är
vi när vi är 80.
för att vi fick tassa runt hemma hos marie
och fylla tystnaden i någon annans hem,
bortom mäklarannonsen & inrednings-reportage,
när det är tomt på de som lever där,
men så vackert fullt av vardag.
och just därför alldeles naket & utlämnande.
för hur ljuset föll in i huset just innan vi
hoppade in i taxin därifrån.
en del av det kan man fånga. en hel del kan,
~ & kanske ska man inte ens försöka kunna.
bara vara i. precis då.
kärlek till Er,
h
±
{image n°1 | självporträtt med favorit-kopp från form från skå}
{location : hemma hos marie olsson nylander och hos mig}
{love warriors webshop lanseras i dec. | MO i jan.}
{frågor / mail till love warriors : info@lwos.se}
{© hannah lemholt | love warriors}
