viskningar hos sara

hemma i sara & patrik’s fantastiska våning

kan man gå runt med kameran och bara rikta den,

~ & klicka lite på måfå hit och lite på chansning dit.

i varenda rum finns ting med själ som burits hem 

från resor & loppisar, utvalda & älskade varenda en.

det här är inte prylar. det är själar. vita själar.

det här hemmet går inte ens att beskriva.

bilderna jag tar har kanske en suck av en chans

att försöka, för det är som att fånga en viskning,

fånga en själ, gång på gång på gång; där varenda liten

sak har en historia att berätta, med tillhörande

gapskratt eller tårglans eller magfladder

men alltid med tillhörande lycksalighet.

vi ser the horse whisperer en kväll, 

sammantussade i soffan; med ännu mer vin,

ännu mera ostar, fler levande ljus, 

och varierande grad av harklingar och 

halvt -i-smyg-torkande av tårar, 

när patrik konstaterar att den där 

förmågan att kommunicera nästan ordlöst; 

den skulle man ha med kvinnor. 

du är ju sara-viskaren, säger jag och han

skrattar sitt bullriga, härliga skratt och 

jag tänker att just i det finns en stor del av 

själen i det här hemmet, 

den där fantastiska platsen i mötet mellan 

dundrande garv & böljande viskningar.

och det här får man vara en del av.

det här får man flyta rundor i och bara njuta

av varenda stund. att vila ögonen på vackert,

att vila själen med rätt människor, 

att vila tankarna med självklar enkelhet.

semester med mjukt s.

{bild i det tysta på sara i tankar} 

 hoppas Ni har det riktigt, riktigt bra 

i sommaren som plötsligt kom.

kärlek,

h

stockholm i mitt hjärta

i torsdags bommade vi igen skrutthuset,
packade ihop oss tillsammans med 
mamma & pappa och tog bilen till stockholm.
upp genom sverige med pappmuggar kaffe,
~ & den döende detektiven på ljudbok 
medan vindrutetorkarna svepte 
metodiskt & envetet för att föra bort
oss från regnet och in i en huvudstad 
inbäddad i mjuk kvälls-sol.

dagarna nu är allt man bara kan 
önska av en semester, 
i den form som är mer flyktig och svår 
att mäta i både breddgrader & celsius,
~ & mer av sorten som fyller hjärtat 
till sin bristningsgräns medan man
ändå önskar sig bara en dag till.

på kvällarna dricker vi vin 
och äter ostar på balkongen, som är det 
mysigaste av prång i bränd umbra,
som om satt vi i toscana. sommarkvällarna
glöder, mörknar runt oss, ~ & över bakgårdens 
hustak, medan tonerna av seb som äntligen får 
spela piano slingrar sig över parkettgolven
och ut till oss i natten och pratet och skratten
och tystnaden emellan fladdrande 
stearinljus och blanka ögon.

sara tar oss till sin ateljé, 
där fina sussi just gjort kaffe och med 
ett skratt säger att hon ’bestämt hört att stolen 
bredvid henne’, vid arbetsbordet med plats
för en till att hyra in sig på atelier 54, 
~ viskar hannah hannah hannah’.

.. och finns det en. enda. plats jag skulle
vilja säga jag går ner & jobbar lite om, 
så är det utan tvekan just där;
in på en bakgård på luntmakargatan,
under de gamla tegelvalven,
på en stol med fårskinn som jag
också tycker verkar viska efter mig.

 {allra finaste sara visar sin stol | atelier 54}



allt, allt, allt inbjuder till 
att vara kreativ här. och inte bara det. 
i väggarna sitter också det där som 
inte handlar om rätt läge, 
eller ens om teglet, kaklet, ljuset;
utan om den där goa’ känslan som gör att 
till och med budet som kommer för att 
hämta ett paket är en del av alltet; 
känslan av att allt, allt, allt är görbart 
och ingenting är omöjligt att skapa. 

generösa långbordet bär spår av vit färg 
och springorna mellan brädorna smulor & skratt.
hela den här platsen är som i en av alla de där filmerna * 
där ett gäng karismatiska människor skildras i den ena miljön 
mer charmig & själfull än den förra. en sån’ där film
man vill kliva in & leva i, även om de inte alltid är bra
som film, ~ men som man kanske halvtorrt konstaterar
sådär är det ju aldrig i verkligheten om. 

men man kan ha det sådär mysigt,
~ & såhär ska man ha det när det är som sämst 
som sara säger. och dagarna bara fortsätter just så.
och jag kommer tillbaka med fler glimtar
alldeles, alldeles snart.

och så länge :
 kärlek,

h 

* som den här scenen. 

eller den här restaurangscenen. 

eller i stort sett hela den här filmen.

kärlekstecken

under några timmar igår kväll jobbades

det intensivt här, med att leverera  

en hel drös bilder för spira autumn 12.

det blev till en liten ceremoni medan 

natten föll stjärnlös utanför fönstren, på vår 

ovanvåning i trädtoppshöjd. 

datorn hummade. jag hummade. 

och så tänkte jag på att det här med att 

förälska sig i en stad, är påfallande likt att

falla för, ~ & älska en människa. 

det är skavankerna & det levda; 

det som format, som går in allra djupast 

och får hjärtat att ömma över tid.

som på trocadéro, 

under vår fjärde dag i paris, 

~ & med eiffeltornet bakom mig, där

jag inte kunde ta ögonen från den vägg 

vid palais de chaillot’s ena vinge,

där hercules & hans bisonoxe blöder brons 

i ärgade rännilar nerför stenfundamentet.

vi kunde inte lämna platsen utan att utöver 

spira, också fotografera lite för oss själva,

~ & så satte jossi igång att trolla.

en halvtimme senare, 

med hundratals människor passerande,

~ & ljudet av tusentals fler ner vid tornet; blandat med 

pulsen av hög musik i någon konsert dånande på håll,

under åskgrå parisskyar är lina plötsligt mer

eller mindre naken, inlindad i bara spira’s

mjuka höst-sjal, ~ & är beredd att släppa även

den till marken. och vi skrattar sådär kvävt frustande

och jag väser att nu är det inte längre 

sju franska poliser som står & tittar mot oss. 

nu är de arton. i klunga.

de har batonger, skruttan, för bövelen.

bâtons !

när vi kikar ner på jossi som står och spexar 

med ett those girls! what can you do? i höjda 

ögonbryn & axlar upp till öronen med ett stort

smajl mot poliserna och när de skrattar,

när de låter oss hållas, ~ & försvinner bort

med batonger & allt,

då vet jag att jag fallit handlöst 

för denna stad som sett det mesta 

och där det brokiga är just färgglatt.

denna plats på jorden där det verkar finnas 

plats för människor av regnbågens alla färger.

  mina människor, 

de där två jag är där på trocadéro med.

de var det längesedan jag föll för.

omedelbart, upp över öronen, ~ & jorden runt.

mer från spira, ~ & bilderna som blev

av vårt lilla projekt ovan en annan

dag, snart. nu har ännu en natt fallit 

stjärnlös utanför mitt arbetsrum och ett

annat projekt ska paketeras & skickas;

det blir en t-shirt jag fått designa 

för spira spring / summer 13.

inga konstigheter. men väldigt roligt!

kärlek till Er,

h

±

{text : mumford & sons | via the virtual typewriter}

{© hannah lemholt photography}

{modell : lina lindholm}

{make up & hår : josefin madsen}

{kläder : spira autumn 12}

stål & spets

jag sitter med alla bilder från paris 

och dagarna blandas samman.

jag lyssnar på musik & olika podcast-röster.

jag dricker vitt te & svart kaffe. 

jag tänker på den här lilla världen; på Er, 

 ~ & så tänker jag på något som det 

pratas mycket om nu,

transparens.

.. att vi går in i, eller ju redan lever i,

en tid och en värld, där vi alla är mer 

transparenta inför varandra. 

jag vet inte. samtidigt är vi det kanske 

verkligen inte, ~ & mindre än någonsin, 

eftersom det ju också går att välja

vad man är transparent med.

jag har varit hudlös så länge jag

kan minnas. innan det hade ett ord. 

och det bär jag ju med mig, just där utanpå, 

eller kanske under, huden; en alltför tunn

hinna, som jag inte lärt mig, ~ & inte

längre är så säker på att jag vill lära mig;

att göra härdigare.

 jag minns inte längre vart jag 

ville komma. och det, mina damer 

{& occasional herrar} är så transparent 

jag bara kan vara. just nu. 

för jag känner mig lite som i en annan värld, 

och det har bara intensifierats sedan 

jag började fotografera.

det känns som att jag flyter omkring 

lite ovanpå på något sätt, utan ankare, 

~ & det som är för ögat otydligt, eller 

till och med osynligt, 

är ändå minst lika klart och kännbart 

som att mjölken gått ut i datum.

jag är inte rädd för min hudlöshet. 

det är mer att jag inte vet om detta, lite

substanslösa, är något att alls skriva ner,

något för Er att läsa,  

något att vara just transparent med.

där är i så fall min osäkerhet.

hur var det? 

things i’m afraid to tell you.

nä. 

jag lär mig hellre hur man är

hudlös & hårdhudad på samma gång. 

hur och när? 

eller som någon sagt om just 

eiffeltornet;

i like the eiffel tower because it looks like steel and lace

kärlek till Er,

h

±

{© hannah lemholt photography}

{modell : lina lindholm}

{make up & hår : josefin madsen}

{kläder : spira autumn 12}

  

pop up juli

{finaste sara har i-phone skin the pool of tears | kaffe, skisser & söndagsvackert}




juni är plötsligt juli i vad som känns som ett enda ögonblick av
en massa arbete & möten i väldigt snabb takt,
~ men ändå med någon slags mjukhet. 
det är för att det är sommar, tror jag. för tänk vad det
kan göra bara att få dricka sitt kaffe utomhus, i vilda trädgården, 
mitt i fågelsång, ~ & doft av änglatrumpet.

tänk vad det kan göra att krukmakeriet i mölle
plötsligt har öppet precis när man känner för en hembakad
morgonbulle med tomat & havssalt. sebbe spelar något litet
på en av caféets gitarrer medan sara & jag väljer kaffe,
~ & från orangeriet flödar ljus silat genom flera lager
vindruvs-rankor & långa  vitlöksflätor i fönstren.  

tänk vad det kan göra att pausa i form av att
klämma in oss tre i bilen. jag & sara bak;
min hand i hennes svala,
köra en sväng till lilla arild, ~ & lite undangömd hitta
marie & esteten’s pop up shop.
att stiga in från en soldränkt grusplan med franska järnsängar, 
in i en ljum, asketisk & urvacker lokal,
fylld med habegär av unika & tidlösa ting.

och tänk vad det kan göra att det ändå är alldeles nog
att dricka ett glas vin en söndagseftermiddag,
~ & bara njuta av allt som är skönt, 
utan att det måste med hem i papperspåse.
att stöta på vackra ansikten & mjuka kramar.
att se sara slå sig ner i den finaste slitna korgfåtölj
man sett någon gång,
höra hur hon drar in luft mellan käkarna i ett
ska jag verkligen? och skrattande svara
ja, det ska Du verkligen!

tänk vad det kan göra att unna någon allt
det hon önskar & mer därtill. 
att önska henne mer än sig själv.
det är då det lite stressigt fladdriga stillar sig i bröstet
och lyckan att bara vara med, sätter in. 

och tänk vad det kan göra att plötsligt se att
man finns med på ett hörn i allt det här
pop up härliga, vackra, inspirerande. 
ett hörn i form av fyra bilder på en enorm gammal skolplansch,
en 'board med mood' av svart & vitt, matt tejp & mycket känsla.
pop up glädje. 

{sara i en av, ~ numera sina, fina korgfåtöljer}



och nu?
det är en ny vecka som lovar härligheter.
fönstren är öppna ut mot fågelsång,
ihop med musiken här inne.
jag dricker alldeles för mycket kardemummakaffe,
~ & sitter på tok för nära skärmen
i de sista intensiva dagarna av spira a/w 12.

och så hoppas jag att Ni mår 
riktigt, riktigt bra.

kärlek,

h


±

{canon eos 5d mark II | canon ef 50mm/1.4}
{MO & esteten pop up shop | arild | söndagar 13-17}
© hannah lemholt photography