vackert kan vara att gå på dop en söndag
i ett sommarsverige där juni är alldeles nyklädd i skönt
utvilad sol och luft nytvättad i det sista av maj’s regn.
det är att klä upp sig sådär, tillsammans som familj;
för en ny liten människa som är speciell
för att han redan & ovillkorligen är en del av ett oss.
det är att passera ännu en markör på något vis;
mjukt, men tydligt nerkörd i tidsmyllan.
{fortfarande galet obekväm med att bli fotograferad, men noël får ta en bild}
det är att skratta med ett matt, rödblossigt
herregud-konstaterande bredvid lillasyster i att
vi blivit nya familjer som är precis som
vår var, när vi var små.
det är hur alla springer runt
som yra höns, hur ingen är klar.
hur varenda en pratar förvirrat som liksom för sig själva.
hur någon {som är jag} envisas med att dricka kaffe
och balanserande klä om samtidigt.
hur någon {oftast mamma} har ett plagg som på något vis
måste sys på in i det sista, när det redan sitter på kroppen.
hur någon {pappa/seb} har raklödder fläckvis kvar i ansiktet,
flackande blick & alltid kan höras mumla ett
vart-i-hel*ete-tar-alla-strumpor-vägen?!
är det här på något sätt en konspiration mot mig?!
hur bella, som är snart två, oberört
sjunger vidare mitt i alltihopa,
sittande iklädd klänning i bidén,
{ja, ett av badrummen i skrutthuset är utrustat så},
smeker ansiktet med puderborstar och provar
alla mosters smycken & glasögon på en gång,
~ & är med och liksom för det, på något sätt
ändå ganska mysiga, ~ kaoset vidare,
ännu en generation.
det är det där självklara & hemma i hur
allt ändå faller på plats, som en extra värme i magen.
hur vi ändå hinner på något vis & hur skånes
rapsfält far förbi utanför bilen precis i rätt tid.
det är att komma in ett kapell vid havet,
där det doftar mjukt av sten & stearinljus.
att sitta tätt tätt mot noël i en mjuksliten kyrkobänk
och höra hans lite stakande version av idas sommarvisa,
~ & det är att veta att om några år kommer den
fylla även honom så fullkomligt, med den där
samlingen av så många inre bilder av sommarlov,
att de bildar en känsla omöjlig att rubba;
av myggbett svalkade genom timmar av dykande,
~ & stå-på-händerna i havet, av en figur som är
mamma där uppe på stranden; hur hon håller en
stor handduk redo med ett nu måste Ni komma upp
för att huden börjar bli blå & fingertopparna är som russin,
smultron trädda på grässtrån’, skrubbade knän,
tillsammans med en frihetskänsla susande i benen,
så stark att den håller i sig fortfarande och kommer upp
till ytan genom bara en visa. en lyckokänsla så omutbar
att det inte spelar någon roll med det
religiösa eller inte.
{lillasyster & jag | noël i arild's busskur}
det är att ha gemensamma historier,
igenkända ansikten & igenkännande skratt.
det är att söka med kameran emellan sig & den
lilla biten värld som man kan få kalla sin
och se den lite på håll, se hur fin den är.
om igen & på nytt alla gånger.
det är en doppresent i form av ett
magnoliaträd som snart ska planteras.
det är de lurviga korna i hagen just utanför
restaurangen, ~ & det är att se
barna bli fulla med sommar och
bena bli fulla med spring.
vackert är att sitta en dag efter en speciell dag,
med regn mot fönstren,
ett ljus brinnande bohemia & hundratals fler bilder
att ta hand, som alla gör hjärtat mjukt.
hoppas Er vecka fått en fin start,
~ & tack för Era delade tankar om dop eller ej.
jag tycker också att en ’namngivningsfest’
verkar mysigt. det viktigaste är ändå känslan.
och kärleken,
h