sol mest i magen

torsdag morgon och jag för undan gardinen i badrummet

och tittar fundersamt ut & upp på en grå himmel. 

hur det kan kännas så olika att svepa morgonrocken om sig

med sol utanför kroppen, eller väntande regn, 

det vet jag inte. men det gör det. 

jag sätter på kaffe och det blir alldeles som det ska,
mjukt med mjölk. och så envisas jag, om igen, 

att slå upp dörren till trädgården på baksidan, 

gå ut barfota på däckets slitna träplankor och
veva upp det stora plommonlila parasollet över
egyptiska gamla järnsängar & fågelbad

som fåglarna inte vill bada i längre. 

det är väl för kallt för ett morgondopp.

 rosorna tvekar, förblir knoppar. 

och fjärilslarverna väntar, ända borta i england.
vill inte bjuda hit dem att vecklas ut i en sommar som stannat av.

jag brukar också  vara en av de som säger

det är ändå fint att bo här, att följa årstiderna.

men har de inte, årstiderna alltså; om inte försvunnit, 

- så åtminstone börjat blandas ihop. kommit av sig.

jag har aldrig varit en av dem som ligger på stranden
för att bli brun. jag blir otålig där. för varm, - & stilla. degig. 

jag har alltid velat bada, timme ut & timme in, 

eller sitta i skuggan och spela kort & dricka iskaffe,
försjunka & försvinna i en bok.

antingen eller.

men mer och mer känner jag

hur mycket jag behöver solen, även om jag är 
väldigt försiktig med den nuförtiden.
jag behöver ljuset.
 värmen på huden, som stannar kvar som

inkapslad ända in i hösten. 

och kanske finns det en chans ändå, 

för snart åker jossi & jag till lina.

och dit vi ska, - där finns det kanske, kanske sommar, 

alldeles säkert finns där den där sortens sol 

som lever i magen i alla fall. 

och finns även den riktiga solen där, 

då tar jag med den hem till Er i handbagaget.

kärlek,

h

{även dessa bilder är gjorda som earlybirds | sanna’s recept}

{n°1 självporträtt | n° 6 & 7 modell : lina lindholm}

{kläder spira | halsband ’winged migration’ erica weiner}

{nikon d60 | tamron af 18-200 f/3.5-6.3}

© hannah lemholt photography

semestern & den inre resan

jag har gjort en hel del självporträtt de här dagarna.
det är roligt ibland, men också väldigt speciellt.
nuförtiden gör jag dem mest när lusten att fotografera 
tar överhand, ~ & ingen annan än just jag finns att tillgå.
jag väljer ju allra helst att ha en människa där 
framför mig {över ett ting, menar jag}.

det är ändå något annat.. då finns det en själ där

och bara en hand kan räcka, eller en bit nacke.. 

det kan vara väldigt vackert tycker jag, 

med bara fragment av någon,

så att man får drömma & fantisera kring bilden, 

~ & vad som finns där i skuggorna, 

som man inte ser.

för mig började resan mot självporträtten
genom flickr’ och därför är de ofta 
väldigt arbetade, ~ jag är mer van vid det än 
’vardagsbilder’ som ju är mer vanligt här i bloggvärlden.
och så tycker jag fortfarande att det roligaste 
som finns att göra är konceptfotograferingar 
med små historier bakom. även om de utstrålar, 
~ & betyder helt olika saker för olika människor,
så bär de på någonting då, som jag inbillar 
mig har en röst och någonting att säga.   

ibland blir de liggande i högar, orörda.
eller i högarna av rörda men ovisade, 
för det handlar, även här som så ofta; 
mer om resan än om målet. i mitt fall pågår 
den resan fortfarande & hela tiden, tror jag;
den som för mig närmare & närmare mig själv.


och ska jag hoppas på att någon gång nå fram, 
dit som är den där platsen så nära det går,
då är det, åtminstone för mig, så ~ att 
jag måste utmana mig själv, se mina rädslor i vitögat, 
tänja lite på gränsgummibandet. 
ibland går det ju av, men det är inte heller 
så farligt. det värsta som kan hända {& händer}
är att jag får ett oroligt telefonsamtal
från mina föräldrar, 
eller ett brytt brev från en vän,
och det är ju egentligen fint bara det.

det bästa som kan hända {& fantastiskt nog händer}
är att jag får mail från långt bort i världen,
från någon med okänt ansikte 
men bekant känsla, med ord som 
idag gjorde Du en bild av hur jag känner mig.


och det är värt att lämna ut sig själv för. 
det är dessutom värt varenda spindelnätstrasslande,
vadande i övergivna sjöar med odefinierbart fladder
mot nakna ben, ~ &  svårborttaget clownsmink
i världen. och mer ska det bli. 
för jag älskar den här resan.
och jag är glad att 
Ni hänger med på en bit.

kärlek till Er,




h

vad vackert kan vara

vackert kan vara att gå på dop en söndag 
i ett sommarsverige där juni är alldeles nyklädd i skönt 
utvilad sol och luft nytvättad i det sista av maj’s regn.

det är att klä upp sig sådär, tillsammans som familj; 

för en ny liten människa som är speciell

för att han redan & ovillkorligen är en del av ett oss.

det är att passera ännu en markör på något vis; 

mjukt, men tydligt nerkörd i tidsmyllan.

{fortfarande galet obekväm med att bli fotograferad, men noël får ta en bild} 

det är att skratta med ett matt, rödblossigt 

herregud-konstaterande bredvid lillasyster i att 

vi blivit nya familjer som är precis som 

vår var, när vi var små.

det är hur alla springer runt 

som yra höns, hur ingen är klar.

hur varenda en pratar förvirrat som liksom för sig själva. 

hur någon {som är jag} envisas med att dricka kaffe 

och balanserande klä om samtidigt.

hur någon {oftast mamma} har ett plagg som på något vis 

måste sys på in i det sista, när det redan sitter på kroppen.

hur någon {pappa/seb} har raklödder fläckvis kvar i ansiktet,

flackande blick & alltid kan höras mumla ett

vart-i-hel*ete-tar-alla-strumpor-vägen?! 

är det här på något sätt en konspiration mot mig?! 

hur bella, som är snart två, oberört 

sjunger vidare mitt i alltihopa, 

sittande iklädd klänning i bidén,

{ja, ett av badrummen i skrutthuset är utrustat så},

smeker ansiktet med puderborstar och provar

alla mosters smycken & glasögon på en gång,

~ & är med och liksom för det, på något sätt 

ändå ganska mysiga, ~ kaoset vidare, 

ännu en generation.

det är det där självklara & hemma i hur 

allt ändå faller på plats, som en extra värme i magen. 

hur vi ändå hinner på något vis & hur skånes

rapsfält far förbi utanför bilen precis i rätt tid. 

det är att komma in ett kapell vid havet, 

där det doftar mjukt av sten & stearinljus. 

att sitta tätt tätt mot noël i en mjuksliten kyrkobänk 

och höra hans lite stakande version av idas sommarvisa, 

~ & det är att veta att om några år kommer den 

fylla även honom så fullkomligt, med den där 

samlingen av så många inre bilder av sommarlov, 

att de bildar en känsla omöjlig att rubba;

av myggbett svalkade genom timmar av dykande, 

~ & stå-på-händerna i havet, av en figur som är

mamma där uppe på stranden; hur hon håller en

stor handduk redo med ett nu måste Ni komma upp

för att huden börjar bli blå & fingertopparna är som russin,

smultron trädda på grässtrån’, skrubbade knän,

tillsammans med en frihetskänsla susande i benen, 
så stark att den håller i sig fortfarande och kommer upp 
till ytan genom bara en visa. en lyckokänsla så omutbar

att det inte spelar någon roll med det 

religiösa eller inte.

 {lillasyster & jag | noël i arild's busskur} 

det är att ha gemensamma historier, 

igenkända ansikten & igenkännande skratt.

det är att söka med kameran emellan sig & den 

lilla biten värld som man kan få kalla sin 

och se den lite på håll, se hur fin den är. 

om igen & på nytt alla gånger.

det är en doppresent i form av ett

magnoliaträd som snart ska planteras. 

det är de lurviga korna i hagen just utanför 

restaurangen, ~ & det är att se 

barna bli fulla med sommar och 

bena bli fulla med spring.  

vackert är att sitta en dag efter en speciell dag,
med regn mot fönstren, 
ett ljus brinnande bohemia & hundratals fler bilder
att ta hand, som alla gör hjärtat mjukt. 

hoppas Er vecka fått en fin start,
~ & tack för Era delade tankar om dop eller ej. 
jag tycker också att en ’namngivningsfest’
verkar mysigt. det viktigaste är ändå känslan.


och kärleken,


h

earlybirds

jag vaknar tidigt av fågelsång ur trädgården
utanför sovrumsfönstret.
största koppen kardemumma café au lait mot drömresterna. 
kameran väntar redo för en dag full av bilder. 
senaste liten som tillkommit i familjen ska döpas idag.


jag är själv inte döpt. och så heter jag bara hannah.
mitt namn är ett palindrom slog de fast. 
en båt med för åt båda hållen, ~ gjord att flyta.
nog så för min del, men det är väldigt fint att åka en
stund & gå på dop i ett kapell alldeles vid havet.
är Ni döpta i kyrkan?

{fiskmås som vill ha sin bild tagen | en nyvaken en}

jag lyssnar om & om igen på härliga clémentine du pontavice 
{musiken är gjord för franska bijoux märket hop hop hop 
med det där mån-halsbandet jag suktar så efter},
medan jag plockar ihop mig och dricker mer kaffe.
det är skönt att få vakna i fransk sångtakt. 
strax ska en sjusovare väckas försiktigt.

ville först bara tipsa Er om receptet som jag gjorde de här 
bilderna med. lite mjölkigt, lite skruttigt, lite som early bird 
filtret, för Er som har koll på instagram, ~ det har sanna 
ett jättefint recept på, som jag ofta återvänder till.

{halsband | devendra necklace | erica weiner} 




kärlek till Er.
och en riktigt härlig söndag.




h

8 mm film | 9 mm regn

under dagens morgonpromenad hängde regnet 

doftande rent i svullna skyar,

som frukt redo att falla från trötta grenar.

kändes som höst, om inte för all blommande syren

och tunna gardiner flytandes ur vidöppna fönster.

morgonbilder med varje steg, av Dina ögon,
- fortfarande sömniga. fingrarna på min nakna mage.

hur Din pepparkaksfärgade kropp sänker sig 

över min, med ett
sov vidare & smaken av vanilj.

i den gamla doktorsvillan står farbrorn i fönstret.

lutar sig mot glaset så att munnen är bara en immig fläck. 

jag vinkar till honom och han vinkar tillbaka. 

tiden står verkligen stilla som vackrast i stunder

misstänkt likt alldeles alldagligt liv. 

jag drar handen längs oxelhäcken, 
tänker på tama puman bob, som bodde hos doktorn förr. 
undrar om han sprang där i parken. 
det skulle jag vilja se.

nästan hemma kom regnet äntligen,
min hud väntande fuktig med blossande kinder.

och himlen mullrade

som om tusentals äpplen föll över marken.

jag går barfota hemma sen, handdukstorkad.

långärmad bomullsklänning, mjuk mot regnpiskad hud.

gör varm choklad och lyssnar på dinah washington.

jag fingrar på den nya kjolen i råsiden, den som faller 

som ett persikofärgat vatten. jag studerar lilla filmkameran. 

har lyckats ha sönder den, tappar ofta saker. 

jag plirar på de små speglarna där inne, 

mjölkigt vita & tomma.

några bilder hann det bli, innan den blev blind.

och nu, några timmar senare, har solen tittat fram igen
och det vankas grillning i en vacker trädgård.
kanske lite vitt vin,  alldeles säkert skratt och så en kjol i siden
som faller längs benen som persikofärgat vatten.

hoppas Ni har det riktigt bra.
kärlek,

h


±


{modell : lina lindholm}
{make up & hår : jossi madsen}
{canon eos 5d mark II | canon ef 50mm 1,4}