jag står i fönstret, det ena i arbetsrummet. det i trädtoppshöjd.
med pappa i mobilen; varm mot kinden
och det gamla vackra fönsterglaset kallt mot pannan.
det droppar några tårar ner i sprickorna i den slitna fönsterkarmens trä.
det är tur att han pratar mycket just då, han hör nog inte, fast att det tycks eka.
jag önskar, igen, att jag hade en diktafon,
så att jag kunde spara det han säger.
fast att det han säger, det vet jag, för jag känner likadant.
men det är hans ordval, hans röst, jag skulle vilja bevara.
han har ett sätt med ord.
han säger
jag försöker värja mig.
jag säger ingenting, bara andas imma mot glaset,
torkar slarvigt en tår med baksidan av handen.
han fortsätter
det är så svårt att hålla styr på vad som är viktigt;
det där lilla, i allt det som bara rusar på, väller över oss.
det är svårt att veta vad som är jag,
vad som verkligen är vi, i allt brus.
jag vet, säger jag och ler.
{för jag är inte ledsen. jag är.. rörd. tagen av stunden.
rörd av likheterna i oss.}
jag vet vad Du menar, säger jag.
men tror Du inte också att det är för att vi inte heller
tar oss tiden längre, som vi alltid gjorde förr,
att göra, ~ & bjuda in till det som var och är.. vi.
och det där det som är vi,
det tänkte jag just skriva och berätta om.
eller jag gjorde det. men jag raderade alltihop.
för jag måste fundera över det där.
framförallt över vart det tog vägen, ~ & varför vi
inte längre finner tiden till det.
jag vet varför, egentligen, men orden vill inte passa.
det handlar om guldkanter.
de där man sätter på vardagen och på livet,
utan att det är för att de ska visas upp utåt.
de där guldkanterna man bara gör,
för att det är så man vill vara,
så man vill leva sitt liv.
så länge jobbar jag mig yr.
och kan inte hålla isär dagarna.
försöker ändå ge dem guldkant.
vilket känns nära till hands oftare & oftare
i det jag arbetar med, med fotograferandet,
~ & så försöker jag dela med mig av en del.
till Er.
vi gjorde en mini-fotografering igår,
sara & jag, ~ & hade lyckan att få hålla till i ateljén hemma hos fina marie;
i huset som det, med all anledning, dreglas över både här & där.
då är det guldkant liksom runt, ~ & på alltihopa.
och inte just då för att hemmet är så fantastiskt,
utan för att vi med utbytta kramar,
snabba ordväxlingar och förstående blickar & känsla har fått nyckeln.
inte för att varenda pinal i det där huset har så hög vill-ha-faktor,
att man nästan blir darrig i knäna,
utan för snabbkaffet vi dricker där vid bordet i ateljén,
för samtalen mellan kameraklicken.
och de här dagarna har haft guldkant liksom runt,
~ & på alltihopa överhuvudtaget.
för de små detaljerna. för sara på blixtvisit från stockholm,
för kramarna.
inte för presenterna i sig, utan för att hon inte kan hålla sig till jul.
för glittret hon pillat dit som snöflingor, på kortet som är
vi när vi är 80.
för att vi fick tassa runt hemma hos marie
och fylla tystnaden i någon annans hem,
bortom mäklarannonsen & inrednings-reportage,
när det är tomt på de som lever där,
men så vackert fullt av vardag.
och just därför alldeles naket & utlämnande.
för hur ljuset föll in i huset just innan vi
hoppade in i taxin därifrån.
en del av det kan man fånga. en hel del kan,
~ & kanske ska man inte ens försöka kunna.
bara vara i. precis då.
kärlek till Er,
h
±
{image n°1 | självporträtt med favorit-kopp från form från skå}
{location : hemma hos marie olsson nylander och hos mig}
{love warriors webshop lanseras i dec. | MO i jan.}
{frågor / mail till love warriors : info@lwos.se}
{© hannah lemholt | love warriors}
jag önskar, igen, att jag hade en diktafon,
så att jag kunde spara det han säger.
fast att det han säger, det vet jag, för jag känner likadant.
men det är hans ordval, hans röst, jag skulle vilja bevara.
han har ett sätt med ord.
han säger
jag försöker värja mig.
jag säger ingenting, bara andas imma mot glaset,
torkar slarvigt en tår med baksidan av handen.
han fortsätter
det är så svårt att hålla styr på vad som är viktigt;
det där lilla, i allt det som bara rusar på, väller över oss.
det är svårt att veta vad som är jag,
vad som verkligen är vi, i allt brus.
jag vet, säger jag och ler.
{för jag är inte ledsen. jag är.. rörd. tagen av stunden.
rörd av likheterna i oss.}
jag vet vad Du menar, säger jag.
men tror Du inte också att det är för att vi inte heller
tar oss tiden längre, som vi alltid gjorde förr,
att göra, ~ & bjuda in till det som var och är.. vi.
och det där det som är vi,
det tänkte jag just skriva och berätta om.
eller jag gjorde det. men jag raderade alltihop.
för jag måste fundera över det där.
framförallt över vart det tog vägen, ~ & varför vi
inte längre finner tiden till det.
jag vet varför, egentligen, men orden vill inte passa.
det handlar om guldkanter.
de där man sätter på vardagen och på livet,
utan att det är för att de ska visas upp utåt.
de där guldkanterna man bara gör,
för att det är så man vill vara,
så man vill leva sitt liv.
så länge jobbar jag mig yr.
och kan inte hålla isär dagarna.
försöker ändå ge dem guldkant.
vilket känns nära till hands oftare & oftare
i det jag arbetar med, med fotograferandet,
~ & så försöker jag dela med mig av en del.
till Er.
vi gjorde en mini-fotografering igår,
sara & jag, ~ & hade lyckan att få hålla till i ateljén hemma hos fina marie;
i huset som det, med all anledning, dreglas över både här & där.
då är det guldkant liksom runt, ~ & på alltihopa.
och inte just då för att hemmet är så fantastiskt,
utan för att vi med utbytta kramar,
snabba ordväxlingar och förstående blickar & känsla har fått nyckeln.
inte för att varenda pinal i det där huset har så hög vill-ha-faktor,
att man nästan blir darrig i knäna,
utan för snabbkaffet vi dricker där vid bordet i ateljén,
för samtalen mellan kameraklicken.
och de här dagarna har haft guldkant liksom runt,
~ & på alltihopa överhuvudtaget.
för de små detaljerna. för sara på blixtvisit från stockholm,
för kramarna.
inte för presenterna i sig, utan för att hon inte kan hålla sig till jul.
för glittret hon pillat dit som snöflingor, på kortet som är
vi när vi är 80.
för att vi fick tassa runt hemma hos marie
och fylla tystnaden i någon annans hem,
bortom mäklarannonsen & inrednings-reportage,
när det är tomt på de som lever där,
men så vackert fullt av vardag.
och just därför alldeles naket & utlämnande.
för hur ljuset föll in i huset just innan vi
hoppade in i taxin därifrån.
en del av det kan man fånga. en hel del kan,
~ & kanske ska man inte ens försöka kunna.
bara vara i. precis då.
kärlek till Er,
h
±
{image n°1 | självporträtt med favorit-kopp från form från skå}
{location : hemma hos marie olsson nylander och hos mig}
{love warriors webshop lanseras i dec. | MO i jan.}
{frågor / mail till love warriors : info@lwos.se}
{© hannah lemholt | love warriors}
Du skriver alltid så fint & tar fantastiska bilder..
SvaraRaderaVarifrån kommer den fina koppen som är på översta bilden?
Kan bli en fin julklapp till mamma.. :)
M
tack m !
Raderaåh, vad bra Du frågade, nu såg
jag att jag missade att skriva
just det.. de ä r fantastiska de
där kopparna, tycker jag, ~ älskar
mina. (jag är lite muggoman) :)
unika & vackra & med känsla av
händer.. :)
.. vad jag förstod finns hennes,
eva bergvall heter hon, ~ saker
som går under namnet form från skå,
bara att köpa hos ’som johannes’ i
gamla stan.. (österlånggatan 37)
det finns annat också; helvitt & skålar
etc.. jag kommer samla, kan jag säga.. :)
hoppas Du får tag i dem !
♡ h
Rörande och fint "reportage"! Satte guldkant på sista stunderna av den här kvällen! Varma hälsningar från Paris, Helen.
SvaraRaderatack, helen, ~ vad fint av Dig.
Raderajag kände mig mest rörig,
fick inte ihop mina tankar..
så det betyder mycket att det
ändå .. nådde någon. :) tack !
varma vinterhälsningar tillbaka,
från ett november-disigt skåne,
hannah
<3
SvaraRadera♡
Raderatakk <3
SvaraRaderae
takk !
Radera♡
Oj, kära söta h. dina ord idag gjorde mig alldeles knäsvag... var tvungen att gå ifrån lite och ställa mig vid ena glasdörrarna och se ut över i mörkret. Långt borta ser jag gurkhusen (de odlar gurka där) och deras ljus speglar sig i molnen. Ser ut som en uppenbarelse därborta på den stora ön där långt borta.
SvaraRaderaTankar på att man, när man blir äldre, jo jag är gammal, inget att hymla om, så är man den sista generationen. Inga föräldrar eller andra äldre släktingar att fråga de där viktiga frågorna (hur lägger man in sill bäst? hur gör jag när jag ska stärka vackra dukar? osv)
Man får bli den som kan de där viktiga sakerna och man skulle ge vadsomhelst för bara en tinywiny stund tillsammans med mor o far och inte bara i förvirrade drömmar... så värna om stunderna, h. och gråt inte över det som inte är, utan gläds över det som finns...
Kan känna lite, jo det är sant, att jag saknar nära vänner nu när jag brutit upp... men är glad åt att få ha min kärlek kvar, och försöker bygga upp nåt nytt här ute på ön,.... det låter så fantastiskt underbart med era stunder tillsammans...med kamera o snabbkaffe...
kram EM
ibland vet jag inte riktigt hur jag ska svara Dig, em.
Raderanu är det så. men jag hoppas att Du vet & känner hur
mycket jag tycker om Dina kommentarer. små sagor
i sig.
och jag lyssnar. jag tar in det Du säger om att värna
om stunderna. jag jobbar alltid med det. men det är
fint .. och det ’hjälper’, att höra det från någon
annan, någon som levt längre. för, ja..
jag undrar om jag & sara en dag kommer till ön
& hälsar på Dig. det tror jag skulle vara något. :)
kram, ~ & en riktigt fin dag,
h
Ja ja ja...åh ja...det vill jag.
Radera...& jag måste bara skriva att först grät jag till Hannahs ord...& sen grät jag till Dina EM.
Blir varm...& ja...vet inte riktigt vad jag ska skriva....
Varm kram
S.
Jag tar fram mina allra bästaste muggar till er. Ni får en var sin rosa med hjärtan, tror jag, så tar jag den med roliga hästen på...
RaderaKan inte lova fint väder, men vi ser nog över öarna... om jag gnuggar bort saltet från fönstren... och så slutar vi gråta... eller förresten, man får gråta...kram på er
Jag vill ta alla dina underbara ord
SvaraRaderapå ett papper och ha dem i fickan
för att kunna ta fram dem
läsa och njuta av alla dina utvalda ord
om och om igen
med tårar i ögonen
så fint och så vackert
så här en onsdagsmorgon innan jobbet
Kram till dig /Liv
åh, vilken fantastisk komplimang, liv, ~ tack !
Raderatänk att Du läser lite innan Du ska till just
vackra hedentorp.. bara d e t..
tack, ~ & kram till Dig,
hannah
jag säger bara så underbart att läsa, de där orden, och den där lilla tåren som du fällde. Fick mig en liten tankeställare,tack och många kramar från Helena.
SvaraRaderatack, helena, ~ ibland når det
Raderakanske fram till någon, just för
att man bara skriver det man
känner. tack..
kram till Dig,
h
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva..
SvaraRaderaOch ändå känner jag att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst.
Konstigt är det.. Och varför jag skriver detta nu vet jag heller inte.
Men..
Jag förlorade nyligen min mamma hastigt.
Och saknaden är svår..
Det finns inte så mycket jag ångrar som jag borde sagt eller gjort.
För vi gjorde båda så gott vi kunde för att hålla ihop som mor & dotter.
Vi talade ofta om vår betydelse för varandra.
Men visst finns det något man önskar man hade varit bättre på.
Småsaker.. men ändå..
Det värsta är tomheten som finns kvar..
Jag har dock blivit rikare.
Jag känner att jag vill ta vara på var stund..
Jag ska göra så gott jag kan iaf..
För saknaden av att missa något skulle göra så ont annars.
Tack igen Hannah för vackraste bloggen…
kram mia.
tack, mia.. tack för fina ord,
Radera~ & för att Du delar med Dig.
jag var inne hos Dig också
och lämnade liten hälsning, kanske
ser Du inte denna..
för Dig, för detta Du är i nu, tror jag
inte att jag har ett enda ord som
kan göra den minsta skillnad.
jag lider med Dig, men vad hjälper det.
all, all kärlek till Dig.
k r a m
hannah
Vackra Hannah. Du skriver så fint; målar med lätt hand några vemodiga skiftningar som får tårarna att sakta börja droppa. Kanske för att jag också är ledsen idag, och lite less; på saker som gör ont och saker som bara är jobbiga. Men jag skickar Dig en varm tanke och jag hoppas att tröst, och ny förtröstan, ska nå Dig som en snabb smekning över kinden; kanske en sån som bara föräldrar kan ge. Jag har mist mina båda, och jag saknar dem med en längtan till bredden fylld av lika delar kärlek och tacksamhet; för det vi hade, "det som var vi" i vår familj. Också det som gått förlorat finns ändå kvar - det bara gör det. Kärleken måste vara den mest bärande energin i universum. Du ska se att den kommer att fortsätta bära Dig. Kram, Joanna
SvaraRaderatack fina Du.. det var ju inte meningen
Raderaatt göra folk ledsna.. *ler* men jag vet,
~ det är ju så. upp & ner för de flesta
av oss, blir jag mer & mer övertygad
om.
.. när jag närmar mig uppåt, mot ytan igen,
~ då är det a l l t i d en av tankarna
som får mig sista biten; jag .. vi har varit
så förskonade såhär långt. jag har de flesta
jag älskar kvar runt mig ännu. det tänker jag
på nästan varje dag. både uppe & nere.
för ja, kärleken, ~ det måste den vara;
den mest bärande kraften.. Du har rätt.
och jag skickar Dig en stor, varm kram,
hannah
All kärlek i världen till dig.
SvaraRadera(Och jag kommer TÖMMA love warriors lager så snart de öppnat den där sidan).
(Tömma).
*hahaha* ååh, fina Du.
RaderaHur kan du få mina ögon att tåras genom det du skriver ? Hur kan du få min kreativitet att vakna genom dina bilder ?
SvaraRaderaKram
Anci
det var inte meningen, höll jag på att säga..
Raderamen jo, ~ det är ju underbart. ändå.
stor kram !
Dear Hannah,
SvaraRaderaThis time even in `weird translation`i dont really understand what is written.
But your amazing pictures show me softness and warmth (is that a word?:-))...but for now that is enough for me,just enjoying your pictures and feel what you mean.
Wish you joy and happiness.
Love,
Janet
oh my, i hate that thing..
Raderaso sorry, but i still can’t
quite find the time to make
my text in both swedish &
english.. so glad you’re here
though. thank you, sweet janet.
.. and i wish for you the same..
x,
h
hur kan det rymmas så mycket vackert i en och samma person, från insidan och ut? du rör och berör, på olika vis i allt du gör, text och bild. ibland blir livet lite för svårt och lite för mycket och det liksom nästan exploderar i en. men tänk om livet inte gjorde så, vad tomt det skulle kännas då. livet är och vi är livet. kram fina du ♡
SvaraRadera